the Awesome blog

THE AWESOME MACHINE KAPITEL TRETTIOÅTTA Rick Rubin Idag firar the Awesome machine's debutalbum "...it's ugly or nothing" 23 år! Give it a spin för en garanterad energiboost. Inom kort kommer vi att släppa God damn rare Vol II digitalt på de flesta plattformar. Håll ögon och öron öppna.  Nu blir det ett kapitel om Rick Rubin. Minst. Det är han värd. Jesus Kristus vad många underverk han har utfört. Jag gör det lätt för mig själv. Kronologiskt. Nämner, höjer och bugar. Ytligt för annars blir det en bok. Vem vet (snart jag och ni) om det räcker med ett kapitel. Vi tar det som det kommer.   Rick Rubin är alltså en av världens kändaste musikproducenter. Han var en del i att göra rap och hiphop större genom att producera artister som Run DMC, LL Cool J, Public Enemy och Beastie Boys tidigt. Här ska jag inte uppehålla mig så länge mer än att Beastie Boys klassikern Fight for your right var ett stående inslag i Shannons Dreams setlista live. Banal och pubertal men jävlar vilk...

  THE AWESOME MACHINE KAPITEL TRETTIOSEJU Spidergawd Klassisk hårdrock med blås. Upphetsande? SÅ IN I BÄNKEN. Mitt senast upptäckta favoritband. Senast upptäckta favoritartist är Sierra Ferrell.  Tror att det var min vän George som tipsade mig för några år sedan och jag föll pladask. Så välspelat och energiskt, bra låtar och flyt. Influenser som öronen uppfattar genomgående är Thin Lizzy men även Maiden, Purple, Sabbath, Ozzy, Kiss, Rainbow, Dio och Motörhead. Men lyssnar ni kommer ni förmodligen hitta andra associationer och eventuellt inte hålla med mig alls. Musik är ju sån.  Det låter inte heller som ett plagiat även om det finns ett och annat riff som är snarlikt något annat men i mina öron är det mera hyllning än kopia. Som sagt, dom brinner när dom spelar och extraeffekten jag uppfattar som gör att det känns nyare och fräschare trots att rötterna definitivt landar i 70-80-tal är blåset. Så coolt och välintegrerat. Ibland som huvudperson men oftast som kompinstrumen...

THE AWESOME MACHINE KAPITEL TRETTIOSEX Slayer och Status Quo Två band på S med två gitarrister, sjungande basist, grymma trummisar och många år i branschen. Det är i mina öron rock and roll i båda fallen även om vissa kanske ryser vid tanken på att Slayer skulle vara rock and roll. Dels femtitalsrockare som hellre lyssnar på Arvingarna än Slayer men även metalheads som tycker att rock and roll är för mossigt (även om dom bildades på 80-talet och själva inte är det modernaste i ett par spandex).  Vad yrar jag om? Exakt, det undrar jag med. Två fantastiska band som jag skrapar extremt ytligt på utifrån allt de levererat. Varför då? För att det är dem väl unt att få ännu lite mera spotlight på sig för dom har gjort mig så glad så ofta. Status sedan högstadiet och Slayer sen trettioårsåldern. Slow starter.  Som ung punkare/hårdrockare på tidigt åttiotal tyckte jag att Status var lite dammiga. Men någonstans på vägen upptäckte jag hur extremt bra dom var. Vilket sväng. Första eran ...

THE AWESOME MACHINE KAPITEL TRETTIOFEM Tidiga viktiga skivor som glatt mig hela livet Sist jag skrev om Uggla kände jag att jag behövde kontra med att skriva om hårdare musik i kapitlet efter och befästa min image som tuffing. Här går jag tillbaka till tidiga skivor som verkligen fastnade för mig och fortfarande är lika bra i mina öron. Vi börjar direkt med en skiva jag nämnt som var en av de första skivorna jag köpte runt 76-77 och mitt 6-7 åriga jag tvivlade om man verkligen fick göra som Kiss gjorde på öppningslåten I want you på Rock and roll over. Rena plockgitarrer och vacker sång för att gå över i distade stenhårda guror. VA? Magi! Det är inte Kiss mest ikoniska album och motsägelsefullt nog så har Ace Frehley som är min solklara favorit i bandet inte en enda låt med på albumet men ändå. En klar favorit. Se bara på omslaget. Hör bara på gitarrsounden. Gosch! Lyssna på liret.  Producerad av Eddie Kramer. Klassproducent. Lyssna på hur fint bas och gitarr ligger bredvid varandr...

THE AWESOME MACHINE KAPITEL TRETTIOFYRA Vittring av den ljusnande framtiden (OWL II) Då kavlar jag upp ärmarna och ger mig på andra delen om Magnus Uggla och ytterligare två fantastiska album. Till att börja med Vittring som var en naturlig fortsättning på Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt och sedan den mer udda fågeln Den ljusnande framtid är vår. Efter det blev han ännu mera folklig med väldigt spetsiga texter men mycket mera urvattnad musik enligt mig. Vi börjar med Vittring som producerades av Uggla, Anders Henriksson och Lasse Gustavsson och gavs ut 1978. Skivan börjar med en storslagen rocklåt i kortformat, bara dryga en och fyrtio. Drömmen som gick i kras. Klara Mott the Hoople vibbar och en historia om upp och nedgång av en rockkarriär, börjar bra och slår igenom men sen är journalisterna på honom och tjejen gör slut, spriten tar över och karriären går åt helsike. Allt detta på så kort tid. Uggla är effektiv. Nummer två Jag vill inte gå h...