Kapitel trettiosex
THE AWESOME MACHINE
KAPITEL TRETTIOSEX
Slayer och Status Quo
Två band på S med två gitarrister, sjungande basist, grymma trummisar och många år i branschen. Det är i mina öron rock and roll i båda fallen även om vissa kanske ryser vid tanken på att Slayer skulle vara rock and roll. Dels femtitalsrockare som hellre lyssnar på Arvingarna än Slayer men även metalheads som tycker att rock and roll är för mossigt (även om dom bildades på 80-talet och själva inte är det modernaste i ett par spandex).
Vad yrar jag om? Exakt, det undrar jag med. Två fantastiska band som jag skrapar extremt ytligt på utifrån allt de levererat. Varför då? För att det är dem väl unt att få ännu lite mera spotlight på sig för dom har gjort mig så glad så ofta. Status sedan högstadiet och Slayer sen trettioårsåldern. Slow starter.
Som ung punkare/hårdrockare på tidigt åttiotal tyckte jag att Status var lite dammiga. Men någonstans på vägen upptäckte jag hur extremt bra dom var. Vilket sväng. Första eran med psykadelia, 60-tals sound och Beatles-flirtar faller mig inte i smaken men det finns guldkorn även där. Skivorna mellan 68-71 har pärlor som ofta är skrivna av basisten Alan Lancaster som är en viktig och uppskattad del av fansen tills han lämnade 85 men ändå alltid hamnat i skuggan av Francis Rossi och Rick Parfitt.
1972 kom Piledriver som var första som har det klassiska boogie svänget (det finns nyanser av det tidigare, jag vet. Ok, Ma Kellys greasy spoon är jävligt cool. Ok, Dog of two heads är också bra). Piledriver har ett lite tyngre sound och mer driv. Sedan fortsätter det i den stilen till och med Blue for you 1976. Klassiska Statuslåtar som Paperplane, Roadhouse Blues (the Doors cover), Roll over lay down, Caroline, Backwater, Just take me, Down down, Is there a better way, Rain, Mystery song och en massa fler.
Mellan 77-83 är det fortfarande väldigt bra men producenten Pip Williams tog över spakarna under tre skivor (efter att Status själva skött det mestadels innan) och det blir ett lite lättare sound. Det blev också flera stora hittar under den perioden som John Fogerty covern Rockin' all over the world, Again and again och Whatever you want. Rossi har uttalat sig om att åtminstone första Pip-albumet var kass medans Parfitt gillade det.
1980 tar bandet själva tillbaka kontrollen och levererar Just supposin med grymma What you're proposing, Don't drive my car och Name of the game. 1981 släpper dom Never too late som inte gör så stora avtryck men är sista med kulttrummisen John Coghlan samtidigt som Slayer bildas i Californien. Så mycket vrede och ilska i det soliga paradiset.
Alan Lancaster håller ut i två skivor till; 1+9+8+2 (ingen favorit) och Back to back 1983 som kanske är deras hårdrockigaste album genom karriären. Lite daterat 80-tals sound men jag gillar den med låtar som No contract. Slayer släpper sitt första album samma år och därefter släpper jag Status. Visst, In the army är en stabil hit men utan Lancaster och Coghlan är magin borta. Jag var och såg dom på Scandinavium och nya bassisten hade en huvudlös Steinbergerbas med minimal kropp och upphängd under bröstvårtorna. Svårt att få ihop en gungande Caroline men en jämfota hoppande funkbasist. Bedrövligt. Man ville ha den lille bredbente Lancaster med sin Fenderbas gungande i takt med sitt burriga hår, Rossi och Parfitt och svängmästaren Coghlan.
Istället börjar vi titta på Slayer och deras första två skivor Show no mercy och Hell awaits. I och med att jag blev Slayer-frälst långt senare och kan jämföra med senare skivor så håller jag inte dessa så högt. Det är aningen för tråkig produktion men man får försöka sätta sig in i hur de lät i förhållande till allt annat runt samma tid och visst finns det klassiska thrashriff och tidlösa hårdrocksskrik här.
1986 smäller det rejält. Rick Rubin tar över producentstolen. REIGN IN BLOOD. Enligt väldigt många den ultimata thrashmetal/metal-plattan all time. Det är så hårt och elakt. Visst. Det finns snabbare, tyngre, skrikigare, mer nedstämda (strängmässigt), brötigare skivor men detta är HÅRT. Rätt och slätt HÅRT HÅRT HÅRT. Dave Lombardo spelar skjortan av de flesta trummisar. Tobbe (extrembra trummis i the Awesome machine) uttryckte att Dave är thrashens Phil Rudd! Hårt!
Rick Rubin har så extremt mycket fullpoängsproduktioner i sin katalog. En skillnad mellan honom och många andra är att han är extremt bred. Det sträcker sig över alla gränser. Det är doom, thrash, funk, hiphop, rap, rock and roll, det är banne mig ALLT och högsta kvalité av allt. Borde kanske ha ett eget kapitel när jag tänker på det. Vi får se.
Från och med här smiskar det på ännu bättre. Det är så elakt och så många klassiska riff. Alter of sacrifice, Criminally insande (introt!), Postmortem, Raining Blood, varenda låt. Kerry King och Jeff Hannemans atonala solon som jag länge hade svårt för men nu älskar. Dave Lombardos oefterhärmliga trumspel och mäster Tom Arayas isande röst (och stabila basspel). De skarpa och ofta otäcka texterna. Magic!
South of heaven (vilken fantastisk titel) är ett lika bra album. Öppnas av titellåten som var en tidig favorit för mig. För det första, ett av världens bästa riff all time (ihop med tusentals andra) men också för att innan Slayer fäste på för mig så gillade jag ändå mörk metal och doom, Sabbath och Candlemass och detta riffet är en ännu vassare och elakare variant av den skolan. En fet Judas Priest cover också. God smak. Varenda låt på dessa och kommande album har några odödliga riff.
Den sista av deras mest hyllade trio är Seasons in the abyss är i samma skola. Om RIB är en stenhård käftsmäll med knogjärn och SOH generellt något tyngre så kanske denna landar precis däremellan. Magi, magi, magi, riff, riff, riff.
Efter det tog det fyra år till nästa Divine intervention som är den första med Paul Bostaph som rattar trumstockarna. Kerry King var inte nöjd med slutmixen men skivan sålde bra. Odiskutabelt stenhård men kanske inte riktigt samma höjd på riffen. Men då talar vi i jämförelse med sina egna mästerverk. Detta är också svinbra. Personligen tycker jag att Bostaph fyller skorna bra även om Lombardo är den bästa. Det är fortsatt mörker i texterna. Mord, krig, blod, elände. Skönt ibland. Därefter kommer Undisputed attitude som mestadels är en punk-cover-platta (endast en ny Slayerlåt även om det är två ytterligare av Hanneman från ett annat band) och stenhårt stabil men ändå ingen Slayer-favorit.
Därefter är det dags för Diabolus in musica som har en titel och ett omslag som jag upplever som otäcka. Mission accomplished antar jag. Det mest nedstämda albumet hittills och ger också ett tyngre och ännu mörkare intryck. Det är ett odjur till skiva även om den inte riktigt når upp till klassikerna. Har på sina ställen ett Pantera-gung som de inte riktigt haft innan. Men det är nyanser. Har även en låt med basintro, man reagerar på det tack vare att man tyvärr väldigt sällan tänker på basen i övrigt. Det ända negativa med Slayer.
God hates us all är ännu en bra titel och det tar oss in i 2000-talet. Hård hårdare hårdast. Araya har sagt att han ombads att skrika mer än någonsin. Han var inte enbart glad över det men resultatet är desperat. Låtar som Disciple, Bloodline och granithårda Warzone lämnar en inte oberörd. Resten är lika bra. Huh! Nobelpris i elakhet enligt mig.
Sedan dröjer det igen. 2006 kommer Christ illusion med den efterlängtade comebacken av Dave Lombardo. Ännu ett stenhårt (nähe?) album. Dom är hårdhetens kungar. Någonstans gömt under det förbannade smisket hittar dom ett sväng. Jag hittade det inte fören jag började lyssna och analysera. Nu är dom gudar i min musikhylla bredvid mina andra gudar. Ännu en klassiker. Eyes of the insane, Catatonic, Black serenade osv osv osv.
Nästa på tur är World painted blood. Det är tyvärr det sista albumet med Jeff Hanneman. En av mina favoritskivor. Magiskt igen. Nyanser av mer sväng. Aningen enklar riff som sprängs in (vissa skulle kunna platsa på ett bra sätt hos Rammstein). Nyanser av blod. Lombardo goes bananas. Vad nytt under månen? Men ändå. Americon, Psychopathy red osv osv osv (ja, så är det).
Repentless kom 2015 och är det sista innan bandet lade ner. Jeff Hanneman gick bort 2013 (RIP) av något så märkligt som ett spindelbett som ledde till det ena och sedan det andra. Man kan gissa att hans alkoholism bidrog men vad vet jag. Förbannat synd i alla fall men bidrog med låten Piano wire. Han ersattes av Exodus-veteranen Gary Holt. Lombardo hoppade av runt samma tid och ersattes igen slutligen av Paul Bostaph. When the stillness comes bjuder på rysningsplock på gurorna, sedan doomigt, gloomigt. Ännu ett stenhårt kvalitets album som avslutar Slayer sagan.
Jag hade blivit väldigt glad om denna uppsättningen släppte ytterligare åtminstone ett album till men det ser inte ut så. Ännu hellre med Lombardo på trumpallen men Bostaph duger bra han också. Mer Slayer till folket!
"I hate everyone equally"
-Slayer
Kommentarer
Skicka en kommentar