Kapitel tjugo

THE AWESOME MACHINE

KAPITEL TJUGO

Boyband 666 och andra band som nästan blev av

och ett besök i Trollhättan med herr Smedström som dirigent

Det är många av banden jag varit med som hade en viktig roll i mitt musicerande även om framgångarna varit varierande. Jag jämför ibland med fotboll och säger att jag nog nådde till Superettans nivå men inom hårdrock då. Man har nått elitnivån även om det är en lägre nivå av elit. Fått ett skivkontrakt, givit ut skivor, spelats många gånger men ändå sällan på radion i många länder, varit på turné in och utrikes, headlinat en festival och mycket mycket mer. 

Gillar inte att vara bitter eller ångra något och det gör jag nästan inte. Det jag tycker är surt är att man kunde lagt lite mera kraft på affärsbiten själv och inte bara levt livsstilen och varit hundra seriös med just musiken. Men men, det hör väl till både ungdomens och konstnärssjälens natur. Business och konst går inte hand i hand. Finns som överallt annars undantag. Mick Jagger och Gene Simmons har båda lyckats men det kanske också delvis var på bekostnad av mer känslostyrda själar som Ace Frehley och Brian Jones, vad vet jag.

Calibur var första bandet och det är alltid kul plus att vi var ganska bra. Klassisk hårdrock/metal där det fanns blues inblandat. Inspiration från band som Whitesnake, Van Halen, Judas, Dio och tusentals andra. Roliga kontakter som knöts med musiker jag spelade med i många år och i olika konstellationer framåt.

Crunch var första bandet där jag spelade mycket covers. Generellt är det inte min påse men alla musiker bör gå igenom åtminstone något coverband då man lär sig väldigt mycket och kan ta inspiration från andra låtskrivare och musiker. Här gick vi mera åt vuxenrock med band som Rolling Stones, Spencer Davies Group och Otis Redding.

Shannons Dream där vi mixade bluesbaserad hårdrock med rock och lirade mycket Motörhead, Disneyland After Dark, Nirvana, the Doors, John Cougar Mellencamp mixat med våra huvudsakliga och egenskrivna låtar. En amerikansk sångare med marknadsföringstänk och extremt duktig på att entertainment. Första bandet där det faktiskt började röra på sig och vi hade mycket gig på rockklubbar och bikerhak även utomsocknes. Här var också första gången som det blev osämja om rättigheter och ekonomi när vi skulle gå in i studion och spela in final-låtarna från Rockslaget 1993. Vi fyra svenskar hade underförstått jobbat som jämställda goa gubbar oavsett vem som skrivit låten då vi tyckte att alla tillförde sin identitet med sitt spel. Snake, som amerikanen kallade sig, hade styrt det till att vi skulle spela in två av "hans" låtar och vi hade naivt sagt ja tills diskussionen kom upp på väg till John Ballards studio i Gamlestan. Det var för sent att tänka om men stämningen var inte den bästa.   

Near Death Experience där vi bodde och verkade i New Jersey (och New York) och byggde bandet from the ashes of Shannons Dream men ändå från grunden. Vi ville sträva åt något hårdare musik samtidigt som vi ersatte en gitarr med en vråldistad Hammandorgel. Detta var också första bandet där jag vågade presentera och framföra eget material.

Final Benson där vi skalade och kokade ner NDE till en mördartrio som spelade finurlig ångvältsrock. Första och ända bandet där jag hanterat lead sång på många låtar. Ett stort steg som gjorde att jag slappnade av som musiker desto mera framåt. Fotot visar omslaget av en tung samling från Daredevil Records i serien Burn the Streets (Vol 4). Final Benson representeras av låten Picked Up. Andra tunga namn på samlingen var Entombed, Mastodon, Mother Misery (med John från TAM) och On Parole (med Tobbe och Christian från TAM) bland många andra.

the Awesome machine där jag nådde Superettan.

Utöver det så har det funnits playback-bandet med pappgitarrer i mellanstadiet, några coverband och tillfälliga konstellationer som inte direkt förändrat mitt musicerande. Ett Sleaze-rockband från Mölndal som ville att jag skulle lira med dom men vid provspelningen bad dom mig sänka basen. "What, jag hör mig knappt som det är?" svarade jag irriterat. "Nej, nej, nej, alltså sänka så den hänger längre ner"... nog för att man är fåfäng, alltid haft en poser-gen och varit exhibitionistiskt lagd (annars ställer man sig inte på en scen) så var alltid musiken nummer ett. Jag tackade nej.

Men, jag har varit med i flera "Nästan-band" också. Fler än de flesta skulle jag tro. 

Vi börjar med Rozzer. Detta var före Calibur och jag gick i högstadiet. Svante som jag tidigare nämnt var trummis i ett band som hette Vermin ihop med HasseBas (AC/DC fantast utan dess like), Micke Olsson, Börje Bengtsson (två meter lång sopåkare) och Freddan som var metal som få och skrev en text som hette Meat eater. Hjälp. Dom repade i en lokal i inlags industriområde i Kungsbacka och det var ett stadigt hangout där det dracks folköl och jag minns att jag njöt av att titta och lyssna på just trumliret då Svante har en inbyggt brasilianare i sig. Bandet var kanske inte det bästa jag hört men trumspelet var svängigt. 

Jag tror att Micke Olsson blev kickad och bitter. Han tog sin gitarr-rigg, bandets sånganläggning och drog. Han var en riktig vilde och väldigt rolig. Vi gjorde några galna roadtrips ihop och hade mycket kul tills hans pappa krävde att han skulle byta skinnpajen och jeansjackan mot kostym och ny umgängeskrets. Men där och då var han inte färdig med sin rockkarriär och tack vare samma pappas pengar hade han en Gibson Les Paul gold top, en Marshallstack och en Fender sånganläggning. Vi bildade ett band. Jag hade ju långt hår och jeansjacka med fräcka hårdrocks patches på. Jag hade aldrig spelat men vad gör det! På trummor hade vi den galnaste av dom galna med ett rykte som sträckte sig långt utanför Kungsbacka redan i mellanstadiet. Han hette Jeppe och gick i boxning, förstörde saker i parti och minut så hans föräldrar hade det hett om öronen från dag ett. Nittio procent av alla snusar i taket på Varlaskolan var från Jeppe. Nittio procent av alla sönderslagna bänkar, skåp, rutor och annat var Jeppe. Någonstans i detta fanns ändå ett gott hjärta men total avsaknad av impulskontroll. Senare blev han filmstjärna under artistnamnet Mike Tyson (fast någon annan stavning), tror inte att handlingen i dessa filmer var det viktigaste. 

Han hade ett trumset i sitt pojkrum i Oskarsberg (stackars föräldrar igen). Där satt han och spelade och spottade snus på sin egen matta och stolt sa "Det är inga problem, jag vänder bara på den när det blir för äckligt". Jag vet inte. Micke hittade på namnet Rozzer som tydligen betyder snut och gjorde en hård logga. Vi hade ingen replokal, jag hade ingen bas och vi gjorde inte ett ända rep men namn och logga, det hade vi. Damn we were good!  

Nästa "Nästan-band" i kronologisk ordning var Motel Hell med Anders Persson på sång och kompgura. Mera känd som Svensk/Skånska Sleaze-kungen Andy Pierce från Nasty Idols. Det var genom George (flera gemensamma band) som jag hamnade i denna orkester då han spelade in en skiva med Nasty Idols och att Andy sedan flyttade upp till Göteborg. Vår umgängeskrets tyckte att artistnamn och posers var lite corny och tramsigt och Andy Pierce gjorde att jag skapade mitt Sleaze alter ego Andy Weinz. Hade i många år andy_weinz@hotmail.com som min huvudsakliga mailadress. Sedan tror jag inte att alla uppfattade att detta var ironi utan att jag fick ett rykte om mig att jag trodde att jag var rockstjärna. Den bjöd jag på så gärna. Visst var vi semirockstjärnor. Vi hade alla ett rykte om oss att banden vi spelade med var riktigt bra liveband och kanske levde lite efter drömmen och myten. Hur som helst så spelade vi bland annat Guns "It's so easy" och någon Abba låt i Sleaze-tappning och lät inte alls illa. Problemet var bara att vi endast repade några gånger innan Pierce åkte in i finkan, annat kom emellan och sedan dog han av en överdos ett antal år senare. Sorgligt. R.I.P. 

Två band kvar, gissar att Boyband 666 var nästa på tur. Vi hade inget namn men jag såg att George (många av mina band men också Nasty Idols, Generous Maria och nu aktiva Lord of Cyclops) eller JJ Scat (Final Benson, Feel, Boogieman bland annat och numera Made in Iron) benämnde sin mapp med våra låtskelet med Boyband 666 (tycker att det var ett klockrent projektnamn). Det var vi tre som för stunden alla hade trappat ner på rockstjärnedrömmarna men ändå inte ville släppa kreativiteten helt. Det var tänkt att jag skulle sköta basen och dessa herrarna bilda en klassisk gitarrduo (som de redan gjort live med Final Benson några gånger). Trummorna hanterades av Roland och så långt som till sång kom vi aldrig. Tyvärr rann det ut i sanden då det vid den tiden fanns småbarn med i bilden och annat som tog vårt fokus. Jag fick filerna skickade till mig igen av George för bara någon månad sedan och det var riktiga monster till låtar vi hade på gång. Skulle man beskriva det så hamnar det någonstans i en mix av Black Sabbath och Iron Maiden, alltså ganska hård och tung men klassisk metal. Fanns ett stänk av en massa annat också givetvis med några riff som hade platsat hos Rammstein. Två grymma gitarrister och riffmakare. Klämmer jag in en rejäl lottovinst eller ärver en okänd pyssling så ska jag ta med herrarna till en bra studio och slutföra det vi påbörjade. Händer det så hamnar det på metal-toppen, det lovar jag.

Last but not least, Empyre (viktigt med stavningen). På bas ingen mindre än jag själv, gitarr Ralf från Mustasch och på sång Lasse från the Awesome machine. Minns inte om trumpallen inte var tillsatt eller vem det var för vi träffades aldrig ens. Vem vet, kanske kommer ett samtal snart. Bakgrunden till bandet var att Ralf delvis var trött på att vara bunden vid mikrofonen och vara frontman, entertainer, sångare och kände en lust att bara stå och mata riff, bända solon och headbanga bakom en annan leadsångare. Samtidigt älskade han Lasses sång och röst och the Awesome machines musik så steget var inte så långt till att fråga Lasse och även mig. Tror att det mera hands on kom från när Ralf ledde ett lag i Körslaget på TV4 mer eller mindre tvingade Lasse att vara med och att han i första programmet sjöng solosång på Sweet-låten "Fox on the run" superbra. Ralf fick ännu mera blodad tand för Lasses röst och startade alltså Empyre. Underbart i avsnittet efteråt när Gry Forsell säger fel på vem som blir utröstad. Fiasko.

Tvära brottarkast och från det ena till det andra så rundar vi av med några besök i Trollhättan nedtecknade av Christian (inom citationstecken, det inom klamrar är mina kommentarer till Christians text):

"...nu började vi få lite mer gig utanför stan. Bland annat i metropolen Trollhättan som fick ett par besök där runt millennieskiftet. Första gången i brottarlegenden Frank Anderssons (ni vet han som myntade ordspråket ”kuken ska ju ha sitt” under sommar OS i LA på åttiotalet) hemstad var på något musikhus tillsammans med fina namn som In Flames och The Crown. En jäkla udda line up, men vi gillade att vara underdogs. 

Ett par roliga anekdoter, när Tobbe hade ställt upp sitt majestätiska Ludwig trumset så var det samma höjd på hans baskagge som stod direkt på scenen som huvudakternas trummor som såklart hade det uppställt på ett trumpodium som sej bör när det kommer till metal. 

Tobbes baskagge var ju en 28 tums såklart, medans Crowns var en liten liten 20 tummare, ja jäklar i min låda. Vi återkommer till Tobbes baskagge längre fram.

Den finlandsättade trummisen i The Crown var så jävla metal att han hade läderkalsonger under sina skinnbrallor. Jävlar vad vi garvade backstage när han började gnälla om att det var så varmt på scenen och han strippade ner till sina läderfillingar efter deras gig, ja herrejösses vad metal! 

Daniel, trummisen i In Flames [numera the Halo Effekt och Odd Island Brewery] fick med sig en av Lasses dödskalle tamburiner efter det giget, den hade han som en ”lucky charm” på en av hans baskaggar i rätt många år innan den försvann för honom och troligtvis landade hos någon annan trummis och spred lite good vibes för dennes band.

Men vi kan väl enas om att det tydligen funkade, för det gick ju rätt bra för dom! 

I och med detta giget fick vi kontakt med en redig kuf vid namn. Lennart Larsson tror jag han hette. 

Egentligen en riktig eldsjäl och sådana gillar jag, men han och jag klickade inte riktigt om man säger så, men det återkommer vi till lite längre fram i storyn [another day, another chapter]. 

Men vår gode vän Ankan gjorde ett bra intryck på honom så en kontakt för framtiden knöts. 

En annan vända i Trollhättan som enligt alla signaler borde ha ställts in, började med att vi halvvägs till Kungälv kommer Ankan på att han glömt sin bas i replokalen när vi höll på att packa bilen [har jag ärligt inte ett minne av men visst]. Vänder tillbaks mot Frölunda och plockar upp basen, men i höjd med Stigs Center i Backa på väg mot Trollhättan rasar bilen. Vi får ringa vår gode vän, merch kapten och alltiallo Thomas ”Tjompe” Josefsson [tror att radarparshalvan Fridlund också var med. De var som Piff och Puff, Humle och Dumle under den här tiden, bra trummis förövrigt och Tjompe har jag redan hyllat för Evocation].

Han körde budbil vid tidpunkten och fräste iväg för att hjälpa oss, men grejen var ju att det var ju en sådan där halvlastbil. 

Vår backline fick plats med råge, men det fanns bara två sittplatser i hytten, så vi två utan körkort, alltså jag och Tobbe fick sitta inuti ”skåpet” hela vägen upp till Trollhättan. 

Sådär lagligt eller hur, men kling och klang lyste med sin frånvaro så det gick fint. 

Väl på plats på klubben vi skulle spela på, Backstage tror jag den hette, eller heter för den finns nog kvar, så är det en monstruöst jobbig soundcheck där all teknik strular. Till slut är vi klara och börjar ladda för gig. Det har ju varit en galet konstig dag så vi var ju mer än lovligt peppade för att få spela. 

Introt går på, vi börjar rocka som faen, men i andra låten som är Supernova kommer inte trummorna in som dom brukar, utan Tobbe fortsätter att spela pukspel. 

Det var ju mäkta konstigt, för Tobbe är ju inte en sådan trummis som fuckar upp i onödan direkt. Men det visar sig att han trampat igenom baskagge skinnet och Tjompe håller på att gaffa [silvertape för helvete] slagytan så fort det bara går. 

Efter vad som känns som en evighet så kan vi fortsätta och genomföra giget utan fler missöden, trots allt som hänt under dagen så är det idel glada miner i hela sällskapet [det var underbart med detta bandet, minimalt med drama, maximalt med glädje]. 

Hemfärden i ”skåpet” var mycket enklare nu för nu hade vi fått med oss ett gäng pilsner vi kunde avnjuta där i mörkret, och även denna gång slapp träffa herr Lagman innan vi kom hem".

Mister Bass man tillbaka bakom tangenterna. Att jag minns att Fridlund var med är för att hjärnan registrerat ännu en av alla viktiga minnen. Vi satt på en pizzeria i Trollhättan efter soundcheck och diskuterade de psykologiska aspekterna av Expedition Robinsson som var en relativt ny företeelse i TV. Där sätter vi punkt för dagens väsentligheter. 

"And daddy lies by his daughter's side, and he sleeps both deep and well

No nightmares come to him tonight, though his daughter lives in hell"

            -Lemmy

#theawesomemachine #theawesomemachineband #TAM #rnr #rocknroll #hardrock #metal #stoner #doom #stonerrock #fuzz #fuzzrock #oziumrecords #vinyl #centurymedia #kyuss #evil #blacksabbath #robertolaghi #ddrop #oralmajority #goddamnevil #mothermisery #finalbenson #daredevilrecords #ellingtonrecords #peoplelikeyou #uglyornothing #undertheinfluence #soulofathousandyears #andylarocque #swedenrockmagazine #rollingstonemagazine #rocknrollmagazine #rockbladet #rocknytt #loudwire #goddamnrare #gais #ripplemusic #christian&the2120s #ASK #ofeliaproduction #bohussound #heavyunderground #evocation #mickjagger #rollingstones #brianjones #genesimmons #kiss #acefrehley #spencerdaviesgroup #otisredding  #calibur #crunch #shannonsdream #neardeathexperience #motörhead #disneylandafterdark #DAD #D-A-D #nirvana #thedoors #johncougarmellencamp #hammond #andypierce #nastyidols #gunsnroses #abba #itssoeasy #generousmaria #lordofcyclops #finalbenson #feel #boogieman #madeiniron #boyband666 #empyre #ralfgyllenhammar #mustasch #körslaget #gryforsell #sweet #foxontherun #teamralf #inflames #thecrown #thehaloeffect #oddisland #johnballard #burnthestreets #entombed #mastodon #onparole #mothermisery #lemmy