Kapitel tjugoett
THE AWESOME MACHINE
KAPITEL TJUGOETT
Martin Birch, drömproducenten
Dagens avsnitt är dedikerat till något så sexigt som en musikproducent. Tro det eller ej men det är i det närmaste sexigt i min musiknerdande hjärna. Det finns många grymma producenter men en står framför dom andra i min värld så det är inte troligt att det blir någon följetång men vem vet. Högst på pallen med den ädlaste av medaljer står Martin Birch helt ohotat. Jag brukar följa upp ett sånt påstående med att det finns ytterligare hundra men här är det bara en.
Sedan finns det en massa grymma som Roberto Laghi (lyssna på From Strength to Strength av B-thong med Ralf) och Andy La Rocque (Evergrey) som jag haft äran att jobba ihop med i samband med the Awesome machines skivor. Vi har internationella jättar som Rick Rubin (Slayer, Johnny Cash, the Cult, the Four Horsemen), Eddie Kramer (Kiss), Bob Ezrin (Kiss, Alice Cooper) och det finns ton av magi där men nu till the magic fingers of Martiin Birch.
Jag kommer inte att skriva så mycket om själva produktionerna och det låter väl märkligt när kapitlet handlar om en producent. Men det är just där magin är. Han låter bara banden ljuda precis som ett bra band ska göra. Avskalat, rent (även om det ofta är distat givetvis, det är rock, hårdrock och metal vi pratar om) och luftigt. Varje instrument hörs klart och tydligt. Inget tar över något annat. Om man analyserar det gissar jag att man ser att varje instrument har ett ganska tydligt register där det är ensamt. Basen krockar inte med gitarren och så vidare.
Hans produktioner är tidlösa. Varje tagning som landar på slutversionerna är alltid både energiska men välspelade. Vissa dödar musiken med perfektion, vissa dödar den med för lite tålamod. Många skivor har försämrats av att producenten eller teknikern inte har kunskapen även om det ofta är så att ett bra band alltid låter bra. En bra musiker låter alltid bra även om dom spelar på sämre grejer. Det producenten däremot ibland kan påverka negativt är att vilja för mycket, inte separera tillräckligt, trycka in för mycket på samma frekvenser, döda nerven med perfektion, döda perfektionen med slarv.
Det finns många kanonplattor av till exempel Bob Rock eller John Mutt Lange som är fantastiska men det låter inte som bandet gör. Det låter mer. Det kan man gilla och det finns många skivor jag älskar av dessa gubbar men då är det något annat. Det är mer producentens skiva än artistens och det har jag lite svårt för.
Sedan har man produktioner som i första anblick låter fett men när du lyssnar ordentligt så är de platta och sönderkomprimerade. Man tror att man får ut mer för att man höjer allt. Men det blir bara tråkigt och öronen dör snabbt. Ett bra/dåligt exempel är Dead by April (rätt trist band för övrigt) som vi lyssnade på hemma hos en god vän under en vinyl-lyssnar kväll med lakritsmandlar, brittisk bitter och indisk mat. Ljudanläggningen är makalös och avslöjar dåligt ljud som Sherlock Holmes avslöjar banditer. Först får man för sig att det låter ganska bra men det är helt endimensionellt och inget liv alls.
Samma vän med stereoanläggningen går under namnet Morris Lovely på Spotify och har riktigt bra låtar som Deprimerad (en blivande punk-klassiker med fantastisk text) och Nära (en väldigt finstämd komposition) bland många andra.
Birchs karriär var lång och fantastisk och jag skrapar bara på ytan utefter min smak. Skulle vi ta den fullständiga resan blev vi tvungna att skapa en egen blogg till hans ära.
Det som fångar mina öron är hur rent och avskalat han producerar samtidigt som slutprodukterna blivit några av de bästa och ibland tyngsta albumen i musikhistorien.
Sent sextiotal och tidigt sjuttio så gjorde han många skivor som tekniker med giganter som Fleetwood Mac, Deep Purple, Jeff Beck, Faces och Wishbone Ash men de album jag vill lyfta är som producent och är pure fucking magic rakt upp och ner. Albumen jag tar upp här är på min absoluta topplista alla kategorier, sedan finns det ytterligare album som kvalar in men det här är utomjordiskt. Enoght said, here goes Musse Pigg (hur sjutton blev Mickey Mouse Musse Pigg?):
1975: Jesus Christus och den heliga madonnans getättade moster: Ritchie Blackmore's Rainbow. Ronnie James Dio blev putt då han blev lovad att albumet skulle ges ut som bara Rainbow eller möjligtvis Blackmore & Dios Rainbow men skivbolaget overridade det och ville rida på Deep Purples storhet.
Det är så luftigt och underbart. Det är så magnifikt spelat. Bandet var Dios tidigare band Elf minus gitarrist. Låtar som Man on the Silver Mountain välter inte bara korvkiosker utan hela marketerior men det är trots det de lugnare låtarna Catch the Rainbow och framförallt the Temple of the King som golvar mig totalt. TEMPLE OF THE KING! En av världens bästa låtar. Punkt och slut. Det är mer luften än musiken som gör det. Atmosfäriskt. Det är som när du går och lägger dig med nybäddat, nyduschad, mätt och belåten. Kanske rent av har besökt Ullevi och skrikit fram ditt hjärtas GAIS till en grisig trepoängare. Slagit dig ner och firat i stillhet med en Old Speckled Hen. Boken du har i händerna är bra men ögonlocken glider ihop med vetskapen att det ska bli sol imorgon. Där har ni the Temple of the King. Inte tyngsta plattan men bästa (bland några få andra).
1976: Ritchie verkar varit ett svin med behov av att trycka ner andra för att lyfta sig själv. As. Men, han gjorde många mirakel. Han småtassade ofta på vattnet. Till Dios glädje så gick LP'n Rising under nerkortade namnet Rainbow. Den enväldige härskaren hade slängt ut Dios gamla polare och ersatt med nya gossar. Basen togs över av Jimmy Bain som kom att jobba med Dio på många album framöver. Trumpallen bestegs av en svårövertalad Cozy Powell som verkar vara en av de få som vågade sätta sig upp mot Blackmore och därför också vann respekt. Han bugade och tackade inte som en självklarhet bara ja till platsen då han hade en seriös racingkarriär på gång. Snabba bilar blev tyvärr hans död då han kraschade i en Saab 9000 i 167 km/h berusad på väg att undsätta sin gifta älskarinna i nöd. R.I.P. En genuin tio plus platta rakt igenom men trumintrot och låten Stargazer i synnerhet är ett MONSTER! Ett lite tyngre album men ljudbilden är densamma. Klar och tydlig. Det låter som det ska.
1979: Lovehunter av Whitesnake. Jisses vilket band vid den tidpunkten. Micky Moody (som jag såg en gitarr clinic med på Musik Utan Gränser sent 80-tal, R.I.P. Bruce Emms) och Bernie Marsden som lethal guitar twins, Jon Lord på orglarnas alla tangenter, Neil Muray och Dave Dowle som ryggrad. Låtar som Walking in the Shadow of the Blues, Medicine Man (min kompis Svantes band Vermin körde cover på den), We wish you well och titellåten Love Hunter (med gitarrsolonas gitarrsolo, creme de la creme på liveupptagningen från Live... in the heart of the City av Mr Moody, också producerat och magiskt av Martin Birch, god damn!). David Coverdale var länge den alla refererade till som den bästa tills den flanellskjortade Chris Cornell tog över tronen från ett ruggigt Seattle.
1980: Ok, här dör jag. Black Sabbath Heaven and Hell. Say no more. Eller säg massor. Det är så bra så jag välter. Hela korvfabriken välter. Tony Iommis making magic with his rubber tips. Den lilla mannen sjunger som den största av alla. Dio betyder väl gud och där hade han självinsikt. Geezer Butler levererar skivan som är nummer ett vad det gäller basspel. Så avslappnat men ändå nummer ett i flow, musikalitet och basgångar. He's the King! Ska jag på något vis beskriva vad jag försökte att göra som bassist så var det en kombination av Geezer och Lemmy utan att någonsin försöka kopiera någon av dom. Men Lemmys sätt att använda basen som både bas och kompgitarr är lysande när man spelar med endast en gitarrist så både att använda dist och att lägga ackord gjorde jag ofta. Lägger man sedan till Butlers smakfulla basgångar som alltid fyller en funktion, de är inte där bara för att. De ger variation, de svarar på sång och gitarr, de lirar med trummorna. Han är basisternas basist.
Vi kan rabbla låtar men varför, hela plattan är fantastisk. Gör bara dig själv en tjänst och lyssna.
1981: Han producerade två album av Blue Öyster Cult 1980 och '81 som jag gillar och de låter bra även om de inte är några personliga toppliste-skivor. Coolt band som gjort mycket bra. Black Sabbath följde upp Heaven and Hell med den nästan lika bra Mob Rules där trumstockarna överlämnades till Dios följeslagare för framtiden Vinnie Appice. Bill Ward som hade trummat helt fantastiskt på alla tidigare Sabbath alster mådde inte bra och tyckte aldrig om att Ozzy hade fått lämna.
Mördaralbummet framför andra 1981 signerat Martin Birch är ändå Killers av Iron Maiden. Det bästa och sista de gjorde med Paul Di'Anno på sång. Första skivan med Adrian Smith som gitarrist bredvid min favorit Dave Murray. Energin, riffen och attityden går att ta på, snuddar vid att vara punkigt med Di'Annos raspiga stämma. Tack vare Martin Birch så blir det punkigt men excellent. Ljuv musik för öronen. Ännu ett helgjutet album där låt efter låt är klassiker.
1982 är det svårt att se förbi the Number of the Beast där Bruce Dickinson flyttade in från Samson och var sista för Clive Burr. Ännu ett makalöst monster till album. Men för att få lite variation och att jag tycker att MSG's Assault Attack är lika bra så lyfter jag fram det. Kan vara det bästa album som Graham Bonnet sjungit på, kan vara den bästa plattan Michael Schenker gjort. Är säker på att det är många som skakar näven upprört mot mig och pekar mot UFO (grymma), Scorpions (grymma) och andra MSG-plattor men denna är magnifik. Melodierna, låtarna, riffen, soundet, liret, älskar det.
1983 så är det dags för min favoritskiva av Maiden under Dickinson eran (har oerhört svårt att tro att de kommer toppa den i framtiden heller även om jag knäpper händerna och ber) och första med Nicko McBrain snabb-bankande på sin singelbastrumma. Piece of mind. Ljudet. Låtarna. Liret. Melodierna (jag vet att jag upprepar mig men detta är flera av världens bästa album). Ännu ett perfekt album som radar upp diamant efter diamant. Det är sånt flow, nerv och attityd (men inte ett uns punkig denna gången) utan att tappa perfektion.
Vi rundar av med att stapla tiopoängare på varandra och rider in i solnedgången: Long live rock'n'roll, Ready an' willing, Slide it in, Powerslave, Somewhere in Time, Seventh son of a seventh son, Machine Head, Burn, Then play on, Long player, Beck-Ola, Come taste the band... koppeti koppeti koppeti koppeti (ljudet av Jolly Jumpers hovar och bilden av Lucky Lukes siluett mot the setting sun).
Jag håller i mina känslor för det är fan ingen som ger, alla bara tar
-Morris Lovely
#theawesomemachine #theawesomemachineband #TAM #rnr #rocknroll #hardrock #metal #stoner #doom #stonerrock #fuzz #fuzzrock #oziumrecords #vinyl #centurymedia #kyuss #evil #blacksabbath #robertolaghi #ddrop #oralmajority #goddamnevil #mothermisery #finalbenson #daredevilrecords #ellingtonrecords #peoplelikeyou #uglyornothing #undertheinfluence #soulofathousandyears #andylaroque #swedenrockmagazine #rollingstonemagazine #rocknrollmagazine #rockbladet #rocknytt #loudwire #goddamnrare #gais #ripplemusic #christian&the2120s #ASK #ofeliaproduction #bohussound #heavyunderground #finalbenson #martinbirch #b-thong #fromstrengthtostrength #evergrey #rickrubin #slayer #johnnycash #thecult #thefourhorsemen #eddiekramer #kiss #bobezrin #alicecooper #fleetwoodmach #deeppurple #jeffbeck #faces #wishboneash #mussepigg #mickeymouse #ritchieblackmoresrainbow #rainbow #dio #elf #manonthesilvermountain #catchtherainbow #thetempleoftheking #oldspeckledhen #bobrock #johnmuttlange #morrislovely #rising #stargazer #jimmybain #cozypowell #lovehunter #whitesnake #mickymoody #berniemarsden #davedowle #neilmurray #jonlord #davidcoverdale #chriscornell #mug #bruceemms #heavenandhell #tonyiommi #geezerbutler #lemmy #motörhead #saab9000 #cliveburr #blueöystercult #ironmaiden #vinnieappice #billward #samson #brucedickinson #adriansmith #davemurray #nickomcbrain #pauldianno #mobrules #killers #thenumberofthebeast #msg #assaultattack #michaelschenker #grahambonnet #ufo #scorpions #derekriggs #longliverocknroll #readyanwilling #slideitin#powerslave #somewhereintime #seventhsonofaseventhson #machinehead #burn #thenplayon #longplayer #beck-ola #cometastetheband
Kommentarer
Skicka en kommentar