Kapitel trettiosju
THE AWESOME MACHINE
KAPITEL TRETTIOSEJU
Spidergawd
Klassisk hårdrock med blås. Upphetsande? SÅ IN I BÄNKEN. Mitt senast upptäckta favoritband. Senast upptäckta favoritartist är Sierra Ferrell.
Tror att det var min vän George som tipsade mig för några år sedan och jag föll pladask. Så välspelat och energiskt, bra låtar och flyt. Influenser som öronen uppfattar genomgående är Thin Lizzy men även Maiden, Purple, Sabbath, Ozzy, Kiss, Rainbow, Dio och Motörhead. Men lyssnar ni kommer ni förmodligen hitta andra associationer och eventuellt inte hålla med mig alls. Musik är ju sån.
Det låter inte heller som ett plagiat även om det finns ett och annat riff som är snarlikt något annat men i mina öron är det mera hyllning än kopia. Som sagt, dom brinner när dom spelar och extraeffekten jag uppfattar som gör att det känns nyare och fräschare trots att rötterna definitivt landar i 70-80-tal är blåset. Så coolt och välintegrerat. Ibland som huvudperson men oftast som kompinstrument.
Bandet startade 2013 i Trondheim och gav ut första självbetitlade skivan året efter. Sångare, gitarrist och huvudlåtskrivare är Per Borten som är sonson till tidigare statsministern med samma namn. Bent Saeter spelar bas som är en av de två stadigvarande Motorspycho medlemmarna. Spännande band som byter skepnad likt kameleonter. Övriga är Kenneth Kapstad som fantastisk skinnsmiskare och blåsarna Kim Alexander Eriksen (trumpet) och Rolf Martin Snustad (saxofon).
Första och andra albumen skulle jag säga är snäppet jammigare och mer bluesbaserade. Det är ändå ett jäkla smisk (exempel spår 3 på 1:a) och jag hittar lite Tony Iommi och Bill Ward-ish i någon låt (spår 4 på 2:an) och även Lizzy lite här och där bland annat i Sanctuary som dom även ger ut i en ny version 2019.
På platta tre hittar jag ZZ top vibbar (trumintrot spår 2, riff och lir i låt 8) men i övrigt i samma fåra. Förbannat bra och ösigt, svängigt och suveränt.
Skiva fyra startar med en riktig örfil till Lizzy-pastisch (deras hittills mest streamade låt "Is this love..?" på Spotify). På andra biten hittar jag både Lizzy och Maiden (från Killers-eran). Fyran är skönt tung-gung bluesig utan att vara mossig. Femman lite punkigare, sjunde spåret gömmer både Deep Purple, Motörhead och Thin Lizzy. Kan låta tråkigt men det är extremt otråkigt. Det är tydliga hyllningar och inspirationer men inga plagiat plus att det är så inspirerat spelat så det får vara hur likt det vill på sina ställen, ge mig mer! Avslutnings låten börjar med en gitarrton som för tankarna till Jimi Hendrix sen går det över till något annat. Jag vet, nerdigt. Sån är jag.
Femte albumet börjar med det hårdaste blåsintrot jag kommer på. Men visst, jag har inte superkoll på blåsmusik. I andra låten landar vi tryggt i Lizzy-land igen. Kärlek. Trean kanske kan få en liten AC/DC nerv att dallra, skulle peka på någon av låtarna på Highway to hell men inte den. Lite. Mina öron, min blogg. Green Eyes som kommer efter har ett väldigt Dio-influerat intro sedan blir det lite mera atmosfäriskt. Sen kommer Sabbath med blås som intro för att gå över till lite Kiss-licks i Knights of C.G.R. Man hör mycket Geezer Butler bas. Underbart. Spidergawd skulle slå Mike Tyson, bara han inte biter av öronen. It goes out with a bang. Spår sex, sju och åtta leker man inte bort. Sexan midtempo, sjuan börjar men en Hendrixton igen för att gå över i riff-frenesi, lite av ditt och lite av datt (Maiden med mer) men 100 procent. Åttan slutar i ett jävla ös i ljudlandskapet Lizzy igen. Do I need a doctor..? Det gör vi alla. Ingen jag träffat är fullt frisk.
2021 släpper dom några singlar inför skiva sex. Två av dom har "icke album spår" på sig som är bra. Ett av dom är Rainbows Man on the silver mountain. Underbart, inget snack om att dom har god smak. Fullängdaren som sen kommer håller samma kvalité som övrigt. Spår ett och två matar på till trean som öser på duktigt. Här hittar mina trumhinnor stänk av Motörhead-klonerna Tank och även lite andra New wave of british heavy metal stukade riff (kanske lite norska TNT, lite Jake E Lee-era Ozzy?) i Running man. I fyran hörs liknande med både Dio och annat. Jag är inte rätt man att bedöma trummor i detalj men jag tänker på Cozy Powell (RIP) i Prototype design. Yours truly bjuder på ös och sväng, Narcissus eye är lite mera midtemp i MSG/Dio/Sabbath anda. Avslutas med Morning star stabilt.
I år har dom hittills släppt en tvåspårs singel är lika bra som tidigare och det lovar gott inför framtiden! Hail to the horns!
Kommentarer
Skicka en kommentar