Kapitel trettiofem

THE AWESOME MACHINE

KAPITEL TRETTIOFEM

Tidiga viktiga skivor som glatt mig hela livet

Sist jag skrev om Uggla kände jag att jag behövde kontra med att skriva om hårdare musik i kapitlet efter och befästa min image som tuffing. Här går jag tillbaka till tidiga skivor som verkligen fastnade för mig och fortfarande är lika bra i mina öron.

Vi börjar direkt med en skiva jag nämnt som var en av de första skivorna jag köpte runt 76-77 och mitt 6-7 åriga jag tvivlade om man verkligen fick göra som Kiss gjorde på öppningslåten I want you på Rock and roll over. Rena plockgitarrer och vacker sång för att gå över i distade stenhårda guror. VA? Magi! Det är inte Kiss mest ikoniska album och motsägelsefullt nog så har Ace Frehley som är min solklara favorit i bandet inte en enda låt med på albumet men ändå. En klar favorit. Se bara på omslaget. Hör bara på gitarrsounden. Gosch! Lyssna på liret. 

Producerad av Eddie Kramer. Klassproducent. Lyssna på hur fint bas och gitarr ligger bredvid varandra och kompletterar och blir en fet enhet istället för bara en platt matta. Det är inte Bob Rock-fett utan fett som i låter förbannat bra fett från förr.

Take me är en balls out rocker med hitkänsla. Underbara körer, gitarrlicks och en Peter Criss i sitt esse i på hela plattan. Rockar på som fan men väldigt otung. Lätt men bra. När jag tänker på det så tror jag att det är häng han saknar. Han har sväng och driv. Passar perfekt till 70-tals Kiss. 

Sedan två Gene-låtar. Först Calling Dr. Love. Samma här, fräcka körer och underbart kompgitarrspel och soloräkor. Peter spelar relativt piggt på en låt som skulle kunnat bli tung med en annan trummis. Men bra alltså. Stabilt basspel som stöttar gitarrer perfekt. Gene är en underskattad basist. Ladies room hade jag gissat var skriven av Stanley om inte Gene sjöng på den. En stabil rocklåt, varken mer eller mindre. Ingen av mina topplåtar från albumet men ändå koklocka, bra refräng, en Ace som levererar med sin enkelhet.

Dags för en av mina underdog favoriter av Kiss all time. Peter Criss Baby driver är extra gott stolpig i trumspelet som det ofta var på de låtarna Peter sjöng. Verskompet som ligger i go upptakt, andrarefrängerna som lika mycket lyfts av Ace gitarrlir som sången. Fantastisk. 

Love 'em and leave 'em är Gene i sitt vanliga "tala om för världen att jag haft många kvinnor" läge. Inte speciellt djupsinnigt och ingen av hans/deras bästa låter och sedan kontrar Stanley med Mr. Speed där det är hans tur att höja sig som en ladies man. Goa licks. See you in your dreams talar om att Gene till och med dyker upp lättklädd i dina drömmar. Lyckos oss. Cool effektiv refräng med trumkomp i mitten. Snyggt arrangemang. Peter bankar på med baskaggen utan att man för en sekund får känslan av metal. 

Sedan kommer Rod Stewart pastichen Hard luck woman. Skriven av Stanley, sjungen av Criss (såklart om det ska låta Roddan). En av plattans höjdpunkter. Förbannat snygga arrangemang och spel. Paul avslutar plattan med Making love. Stenhård. Grymma riff.

De två nästkommande har också nämnts och jag skriver genom dom parallellt för i min värld kom dom till samtidigt. Hörde dom hos en barndomskompis i Hede. Det var hans storebrors skivor och vi blev helknockade. Normalt sprang vi på mellanstadiediscon och lyssnade på Freestyle, Noice och the Kids. Som tur var så var öronen fungerande. AC/DC Back in black och Iron Maiden Killers. Ytterligare två fantastiska producenter. BIB av John "Mutt" Lange som fortfarande levererade stenhård hårdrock och Killers av nr 1 Martin Birch. Gissar att detta var 81 tio-elva år gamla. 

Hells bells öppnar skivan. Kyrkklockor som får ringa ut. Gives me the chivers som Ed Sheeran sjunger. Briljanta riff, en Phil Rudd som definitivt kan leverera både häng och driv. Här hänger han lagom för att göra låten till ett jävla köttpaket av tyngd. Brian Johnson tar över efter bortgångna Bon Scott (RIP) och gör en helt annan grej men lika bra. Visst Bon är Bon men Back in black är Back in black. Iron Maiden öppnar i sin tur med instrumentala Ides of march. En annan underbar trummis i Clive Burr (RIP). Skivans sound är så rått och punkigt men ändå glasklart och välspelat. Rå energi är svaret på hur det är möjligt. Låten går över till Wrathchild. En av mina Maiden-favoriter genom hela katalogen. Di'Anno i högform, riffen, liret och soundet. Magi då, magi nu.

Klassiker efter klassiker radas upp. Shoot to thrill, What you do for money honey, Given the dog a bone och Let me put my love into you är alla fantastiska på sidan ett. De tre första är drivna av Phil Rudd medans den sista har det magiska hänget. Malcolm Young! RIP. Världens bästa kompgitarrist. Maiden i sin tur matar på med att växla tempo, driv och häng men på deras klassiska sätt gärna i en och samma låt. Efter upptempo i Wrathchild så går introt i Murders in the rue morgue i långsammare doom-stämning för att sen banka upp jävla ös i resten av låten. Another life startar med ett lättsamt trumfill och sedan en grym rocker. Ingen av deras kändaste men fantastisk med gitarrstämmor och klassiskt bröt-slut. Sen dags för en underbar instrumentalare till i Genghis Khan. Trum intro ihop med gitarr-räkor, tempobyten. Relativt hoppigt komp och ändå är det ett jäkla flyt. Synd att inte Clive Burr kunde hålla ihop sig framöver för så gött som han spelar så kunde han gärna fortsatt. Sedan så ersattes han av en lika skön lirare i Nicko McBrian från och med Piece of mind. A-sidan avslutas med Innocent exile som inte är någon av deras största men ändå en 5-poängare. 

Låten Back in black är en av få låtar som jag lyssnat på hur mycket som helst utan att tröttna. Blir fortfarande knockad och får rysningar. En av världens bästa låtar, ett av världens bästa riff från inräkningen på handdämpad gura ihop med hihat till sista tonen. Därefter näst största hiten från skivan, You shook me all night som jag spelat hundratals gånger i cover-band. Där har vi andra typen av låt. Sönderspelad i mina öron. En fempoängare som jag aldrig vill höra (samma med Highway to hell och Thunderstruck). Andra sidan öppnas för Maidens del med låten Killers, ända låten på orignalutgåvan med en medskrivare i Di'Anno till Harris. Vanligtvis gillar jag input från flera bandmedlemmar. Det är så fullkomligt med gitarrer, basspel, trummor, sång. Gäller hela skivan, Killers inget undantag. Prodigal son, Purgatory och Drifter avslutar skivan. Det är tempobyten, fina melodier och instrumentala partier. Första skivan med en av dom största gitarrduorna (efter Scott Gorham/Brian Robertson) i världshistorien med Dave Murray och Adrian Smith.

AC/DC avslutar med Have a drink on me, Shake a leg och Rock and roll ain't noise pollution. Ja, alltså, det är galet bra alltihop. 

Två fantastiska omslag på helt olika vis.

Killers gavs ut i olika utgåvor och hade med låten Twilight zone på en USA-utgåva och en med Skyhooks covern Women in uniform i Australien. 

Avrundar med Motörheads Iron Fist som verkligen inte räknas som ett av de mest klassiska albumen även fast det är den mest hyllade laguppställningen med Lemmy, Philthy Animal och Fast Eddie. För mig är den right up there med Overkill, Bomber, Ace of Spades men jag inser att det är mycket av nostalgiska skäl. Den var min ingång i Motörhead på allvar och det första gitarrriffet jag lärde mig var I don't need religion. Brorsan spelade den och sedan var det kört. Men, den är också snuskigt bra så tycker den får lite för dålig status i MH-kretsar. Börjar med titellåten och riktigt klassiskt Motörhead riff. 

You know me, evil eye, you know me, prepare to die, you know me, you can't resist, devils grip, the Iron Fist! Heavy shit! 

Heart of stone, I'm your doctor, Go to hell, grymma Loser och Sex and outrage är allt klassiskt Motörhead, både riff och texter. Loser låter som något som skulle kunnat vara från nästa platta med Brian Robertson konstigt nog. Lite snajsigare riff än Eddie brukade leverera. Vi hoppar till B-sidan och America som är lite svängigare men ligger ändå i samma skola. 

Skivan är tolv spår lång men klockar in under 36 minuter. Motörhead är effektiva. Shut it down är ännu en rak örfil, Speedfreak likaså, inga av MH's största klassiker men det är kvalité. 

(Don't let 'em) Grind you down passeras på väg till nästa låt med parantes (Don't need) Religion. Som sagt, mitt första gitarr-riff, mycket nostalgi men också en supertext, en superlåt, en låt vi försökte oss på med the Awesome machine utan att tycka att vi gjorde den rättvisa. Ju lättare låt desto svårare att göra den tillräckligt bra för att ha något att säga. 

Kiosken stänger med Bang to rights. Ska man vara lite hård så skulle två låtar kunnat plockas bort och skivan hade blivit ännu mera direkt och trettio minuter men samtidigt några fler låtar man inte hör så ofta. 

"Water, water every where, nor any drop to drink"

                -Samuel Taylor Coleridge

#theawesomemachine #theawesomemachineband #TAM #rnr #rocknroll #hardrock #metal #stoner #doom #stonerrock #fuzz #kiss #rockandrollover #magnusuggla #acefrehley #fuzzrock #oziumrecords  #centurymedia  #daredevilrecords #ellingtonrecords #petercriss #peoplelikeyou #robertolaghi #oralmajority #andylarocque #warner #genesimmons

#vinyl #blacksabbath #kyuss #evil #ddrop  #goddamnevil #mothermisery #finalbenson  #uglyornothing #undertheinfluence #soulofathousandyears  #swedenrockmagazine #rollingstonemagazine #rocknrollmagazine #rockbladet #rocknytt #loudwire #goddamnrare #gais #ripplemusic #christian&the2120s #ASK #ofeliaproduction #paulstanely #eddiekramer #bohussound #heavyunderground #evocation #bobrock #rodstewart #freestyle #noice #thekids #acdc #backinblack #ironmaiden #killers #malcolmyoung #davemurray #adriansmith #pauldianno #steveharris #cliveburr #nickomcbrian #johnmuttlange #martinbirch #philrudd #brianjohnson #bonscott #skyhooks #motörhead #ironfist #lemmy #fasteddie #philthyanimal #aceofspades #overkill #bomber #rimeofanancientmariner