Kapitel fyrtiotre

THE AWESOME MACHINE

KAPITEL FYRTIOTRE

Nola och Kozel, Arsenal och GAIS, allting och ingenting (eller Hårdrock, fotboll och öl- tankar från en mogen man)

Bekvämlighet prioriteras högt hos mig nuförtiden. Med vissa undantag. Det ger mig mycket att se GAIS live istället för i tv-soffan. Visst skulle jag gärna se Arsenal på plats fler gånger men det är orimligt dyrt så det blir nog inte så många fler gånger i livet är jag rädd. Vi får se om lottokupongerna förändrar antalet besök. 2020 gick jag och sönerna och såg Arsenal-Newcastle på Emirates och fick betala ca 1500 per biljett. Detta var ändå relativt billigt för medelklassbiljetter då (ännu dyrare nu). Det blir med en besk eftersmak man tittar. Det var hur som helst riktigt trevligt och resultatet gick min väg i en säsong där ingenting var säkert. Fick också se många av mina favoritspelare som Özil, Auba, Lacazette, Saka, Bellerin, Pepé (och en av dom första starterna för Nketiah). Det slutade 4-0 och bland annat Özil gjorde mål. Det var högst osäkert om han ens skulle spela så det gjorde mig väldigt glad då han på rätt dag var en av världens roligaste spelare.

Imponerande arrangemang som var närmare utsålt med cirka 60.000 pers där allt flöt smidigt, trevlig personal, inga köer, glada miner, fri öl i priset (kändes väldigt osvenskt, speciellt att inte var någon hets om det). 33 cl glasflaskor Camden Hells eller Pale. När man går på GAIS och det är 2.000 besökare på en arena för 18.000 känns det bökigare och osäkrare. Skumt. Men det kostar 200 kr så man har råd med många 40 cl folköl i plastglas för 80 kr styck. God damn good deal. Damn deal done. Dirty deeds done dirt cheap. Sju sjösjuka jalapeños. 

Tyvärr så är jag inte så bra på att ta mig ut och se konserter längre. Det är för sent. Det är för dyrt. Det är för trångt. Många gånger trista ställen med tråkig öl och så vidare. Ja, jag hör själv hur det låter. Det är jag som är tråkig och trött. So be it. Har också haft en stark aning om att jag helt enkelt är för gammal för live-musik men fick gjort några tester med start på Valand och Jesper Binzer. Grym röst, grym sångare och fantastisk lyricist. Denna gången var det hans soloband och inte D-A-D. Där var jag beredd att skriva under på min hypotes. Det var dyr och tråkig öl serverat i plastglas. Oinspirerad lokal och en medioker konsert. För många mellanmjölkslåtar. Hade med mig trevligt sällskap (Mattan), åt panerad polsk ost innan, hade djupa diskussioner om liv, död och annat upplyftande men Valand och konserten kunde kvittat. 

Som tur var så trotsade jag tråkigheten och bokade upp mig på två konserter på Pustervik. Lokalen levererar bättre ljud och har ett något trevligare ölutbud. Först Mastodon, också med trevligt men annat sällskap (George), där det var två förband. Norska Bokassa, sedan amerikanerna Baroness som båda levererade bra. Hade nästan varit nöjd där. Sen kom Mastodon och ställde skåpet. Denna progressiva, stenhårda metalmaskin var som plåster för själen och knytnävar mot hakan samtidigt. Tight, hårt, svängigt. Gosh! 

Konsert nummer två som övertygade mig om att jag inte var för gammal och gjorde så att jag kommer våga mig ut igen once in a blue moon. Näst intill aldrig med andra ord men jag är i alla fall inte för gammal. En kompis skickade att the Sonics kommer till just Pustervik till hösten. Finns en möjlighet att jag kryper ut under stenen då. Tillbaka till konsert nummer två. Sierra Ferrell med svenska Maja Francis som uppvärmning. Också en bra starter men inget mot huvudakten. Ett tredje trevligt sällskap (Morris Lovely) och vi tog matbit på en indier på vid Järntorget innan. Komiken flödade. Jag beställde en rätt som skulle vara stark. Kyparen gjorde en STOOOR grej av att den var het, inte bara het utan LOCAL HOT. Bring it on sa jag kaxigt då jag gillar att bränna bort smaklökarna med jämna mellanrum. Han skakade på huvudet och gick i väg suckande "local hot". När den kom in var den mild. Roligt. Iron Square var inte stekhett. 

Sierra ställde skåpet bredvid Mastodons och dom var lika feta men på två helt skilda sätt. Fantastisk röst, låtskrivare och artist. Det om det så att säga. 

När jag satte fjäderpennan mot pergamentet hade jag för avsikt att skriva några korta rader om ingenting som inledning till en push för tre favoritskivor bara för att jag kan och har lust. Nu blev inledningsfrasen en lång monolog och platsen för tre skivor minskar för varje bokstav. Även om skivorna är tunna så är det en stor diameter. När man bloggar får inte avståndet mellan första och sista raden överskrida diametern av en LP-skiva. 

Vi bantar ner det till en skiva och en öl. Ölens diameter kompenseras av vikt och höjd. En färgad vinylskiva med spiralmönster utav Venom som spelas baklänges i samband med inmundigandet av en extrastark långburk kan göra en illamående.

Skivan blir Downs Nola och ölen den tjeckiska lagern Kozel.

Nola släpptes 1995 efter att Pepper Keenan (Corrosion of confomity) och Phil Anselmo (Pantera) gjort underground-demos som dom spridit själva för hand utan att säga att de ingick i bandet Down. Ganska roligt. Skivan osar Black Sabbath mixat med Thin Lizzy i en naturlig förlängning av just C.O.C. och Pantera. Riffkalas. Börjar i första låten Temptation's wings och rakt in i Lifer. Det är så mycket Iommi så man blir lycklig. Nyskapande? Nej. Nödvändigt? Så in i bänken. Pillars of eternity fortsätter i samma spår. Låten Rehab gör oss inte heller varken besvikna eller överraskade. Mycket av texterna handlar om mörker, död och droger. Inte bara romantiserande, inte heller helt avståndstagande. Det är dubbelt som allt annat. 

De jobbar mycket med snygga gitarrstämmor, det är där det smyger in Lizzy-känsa här och där, annars inte så mycket. I Hail the leaf så smyger sig även en liten Slayer-vibb in. Ännu mera plus med andra ord. Man skulle nog kunna kalla det Sludge metal med en släng crossover och southern. Sväng, tyngd och riff. Mer av samma i spår sex medans sjuan börjar lite bluesigare och jammigare för att smälla på efter en och fyrtio. Som jag har förstått det så är det ena gitarristen (Kirk Windstein) som lägger all bas på skivan trots att den är krediterad Todd Strange. Känns sannolikt för det är ett av de få minustecknen på albumet att basen känns väldigt i skymundan och anonym. Det gör inte så mycket när den ger tyngd och att riffen är så hårda men visst hade det varit ännu roligare med mig eller Geezer på bas.

Första gången de bryter av på riktigt är i låten Jail där de besöker det lugna 70-tals Sabbath ljudlandskapet och gör det med den äran. Ett skönt andhål. Sedan dyker vi ner i det härliga riff-träsket igen med Losing all. 

Stone the crow är en av världens bästa låtar alla kategorier. Aningen mera luftig och atmosfärisk i sitt arrangemang av riff och stämmor men ändå stenhårt. Cementkeps av. Gitarrfigurerna är att dö för. Phil Anselmo har många goda sidor. I STC visar han en av hans bästa. 

Ett spännande sidospår är Panteras Power Metal innan de sadlade om till det de blivit världskända och ledande i inom crossover-metal-världen (från och med Cowboys from hell). Innan CFH gjorde dom fyra mera okända (av god anledning) album inom hårmetallen varav Phil sjunger glammigt på den sista av de fyra innan de tar på sig hårdhandskarna. 

Anselmo är ensam skribent till instrumentala Pray for the locust som är en kort liten fin gitarrplockshistoria. Sånt älskar jag. Även denna skulle kunnat vara herr Iommi som skrivit på 70-talet. Eller jag. Sån är jag. Mera kuriosa om Phil Anselmo är att han spelar även gitarr i flera andra band bland annat Superjoint Ritual. Kreativ gubbe. Efter det är det dags för riff-rock igen med Swan song.

Albumet avslutas med skivans och bandets kanske näst mest klassiska låt Bury me in smoke. Simplicity at it's best. Versriff, bryggriff, refrängriff. Killer stuff. Obey the riff!

Vi avslutar med en hyllning till en enkel tjeckisk lageröl som heter Kozel och som jag tror att jag var först med att upptäcka i världen. Fanns i beställningssortimentet på systemet i 50-cl burk och kostade nästan inget. Inget märkvärdigt men god och prisvärd och en get på etiketten. Nu har den stigit i pris och finns på kran hos bland annat burgarkedjan Diné. Ändå kul att vara först och stilbildande. Föråkande modelejon.

Trevlig helg!

"Ju mer jag tränar desto mera tur får jag"

                -Ingemar Stenmark

#theawesomemachine #theawesomemachineband #TAM #rnr #rocknroll #hardrock #metal #stoner #doom #stonerrock #fuzz #down #nola #kozel #pantera #philanselmo #riff #arsenal #fuzzrock #oziumrecords  #centurymedia  #daredevilrecords #ellingtonrecords #özil #bokassa #peoplelikeyou #robertolaghi #oralmajority #andylarocque #warner #baroness #jesperbinzer

#vinyl #blacksabbath #kyuss #evil #ddrop  #goddamnevil #mothermisery #finalbenson #d-a-d #uglyornothing #undertheinfluence #soulofathousandyears  #swedenrockmagazine #venom #newcastle #thesonics #majafrancis #sierraferrell #rollingstonemagazine #rocknrollmagazine #rockbladet #rocknytt #loudwire #goddamnrare #gais #ripplemusic #christian&the2120s #ASK #ofeliaproduction #bohussound #heavyunderground #evocation #morrislovely #pepperkeenan #corrosionofconformity #thinlizzy #slayer #geezer #iommi #superjointritual #ingemarstenmark #özil