Kapitel fyrtio

THE AWESOME MACHINE

KAPITEL FYRTIO

God Damn Rare Vol 2 Del två, musiken

A1    Hunt you down (Demo), Engineer: Christer Pedersen

A2    Stand out, beat it up, E: Tobbe Bövik (Vocal E: John Hermansen)

A3    Holy moment, E and producer: Roberto Laghi (with TAM)

A4    Paean of Ted/Gods broken stone, E: Tobbe (VE: John)

A5    Evil empire, E: Christer

B1    Burden fall, E&P: Robban (with TAM)

B2    Make me crawl, E: Tobbe (VE John)

B3    Life in hypercolor, E: Christer

written by Joacim Olsson (Rickshaw)

B4    My way, E: Tobbe (VE John)

B5    Nail inside your head, E; Tobbe (VE John)

B6    House on haunted hill, E: Björn Hedén (now Elliot Berlin)

written by TAM and Björn Hedén

Includes outtakes, rare tracks, demos, and pre production tracks. Recorded between 2002-2004.

Produced & mastered by Tobbe at Ofelia Productions

the Awesome machine were:

Christian Smedström: Guitar and backing vocals

Tobbe Bövik: Drums and percussion

Anders Wenander: Bass and backing vocals

Lasse Olausson: Vocals (track A1, A3, A5, B1, B3)

John Hermansen: Vocals (track A2, A4, B2, B4, B5)

All tracks written by TAM exept where indicated.  

Nu finns alltså God damn rare Vol II upplagd för streaming på de flesta tjänster. 

I förra kapitlet var en tanke att lyssna på Black Sabbat och läsa om denna release. Jag omvärderar och tycker att ni ska lyssna och läsa om denna. Allmänbilda öronen. Väljer ni ändå Sabbath så gör ni också ett gott val. 

Vi startar med Kingston-demon för Hunt you down. Den blev ett tungt monster med fläskiga och tunga, stora trummor, panorerade gitarrer, nedstämda basar på the Soul of a thousand years. Förlagan är ett jävla bergatroll till demo och ganska snarlik. För hardcorefansen så är den ett kul och lite ruffigare alternativ som ändå välter berg. Tänker på Elsa Beskows troll i Tomtebobarnen när jag hör den. Positivt. 

Stand out, beat it up är en kicked in the teeth rocker. Inga krussiduller. Skivans första spår med John istället för Lasse bakom stämbanden. Tidigare outgiven och synd är det. Den riktigt hoppar av energi. Känns som ett gäng ADHD-gubbar rockar loss efter en corona-separation. Tobbe gör ett riktigt trevligt jobb och färgar en rak enkel låt med fina markeringar och fills. Inspelad i repan i Frölunda Topasgatan med pålagd sång i Enköping av John. Bra flås.

Sedan dags för Holy moment som också smiskar på bra. Mera metal än rock and roll. Inspelad under samma session som the Soul of a thousand years med Robban och Hasse bakom spakarna i Oral Majority. Den hade inte haft en naturlig plats på TSOATY men ändå en kul och udda låt med hög kvalité. Chrille bränner av ett gitarrhjälte-solo. Kul som sjutton. Jag gillar ännu bättre hans rockiga och bluesiga signatursolon men vi tappade hakan när han drog upp den här kaninen ur hatten. Hatten av, asfräckt! Med risk för att upprepa mig utan att skämmas för det så var det en tanke att jag skulle skrivit och sjungit text till denna när Lasse hade tillfällig torka. Men jag lyckades inte snyta ur mig något jag kunde stå för och sedan löste ändå Lasse biffen och bra blev det. Lika desperat som resten av låten. Refrängen är mera av vanligt TAM-sväng än metal tillägger jag snusförnuftigt.

Vi växlar tillbaka till John och Paean of Ted/Gods broken stone. Vilken lyx att kunna hoppa mellan dessa två fantastiska sångare. Till råga på allt är det två trevliga människor utan sedvanliga sångardivalater. Introt blev sent om sidor döpt som en hyllning till min yngste son eftersom den äldste redan fått en hyllning och det inte ligger något nyskapande in the pipelines för tillfället så här var det bara att gripa tillfället i akten. Gillar det skarpt. En flirt med Metallica och King Diamond men undermedvetet och inget plagiat. Sedan går vi in i låten Gods broken stone. Musik är väldigt roligt. Versriffet skrevs i mitt huvud som något Rammstein liknande, maskinellt, stenhårt och tyskt och så kom Tobbe och färgade det till Awesome machine och gjorde det organiskt. John la en grym melodi och sång och vipps så var Tyskland avlägset. Bryggriffet flirtar med Born Again era Sabbath och refrängen är svängig rock and roll. Allt detta utan att låten låter konstlad. Fuckin ey! Också inspelad i repan med Enköpings-sång-pålägg.  

Evil Empire är delar av Deadly Caress (TSOATY), delar Above all, lite gott och blandat. Det är bra. Jag är stolt att vi ofta ändå inte nöjde oss och jobbade vidare tills vi var helt nöjda. Med det sagt tycker jag med facit i hand att denna gott skulle kunnat funkat på en fullängdare. Lite burkigt sångljud men bra sång. 

Andra låten från Soul-inspelningen är Burden fall. Börjar med ett basic, rockigt midtempo riff med gott gitarrsound ackompanjerat av koklocka. Lasse pressar och presterar. Efter ett tag kommer trumkomp och bas in och det blir fylligt och svängigt och jag klappar mig själv på axeln för lite kul och lyftande basspel. Här tror jag att jag ska linda in mig ordentligt krångel helt utan att det behövs. 

1. Det är en bra låt. 

2. Även om det hade varit tråkputtebas så hade den varit ok. 

3. Här hittar jag dock något som höjer hela låten en nivå utan att försöka vara Primus.

4. Är väldigt nöjd med många av mina baspålägg men på vissa så känns det som att något lyfter en låt lite mera än annat UTAN att något av det andra på något sätt är dåligt. Jag skulle säga att det är minst vanligt att det är basen som gör det jobbet. Glädjande nog så tycker jag att i det här bandet så hade alla detta. Christian ägde ett fantastiskt sound, fantastiskt känsla i fingrarna, mycket blues, mycket attityd, riffkung. Tobbe hade både groove, tyngd, sväng (ja, samma som groove men på svenska, kanske just för att han hade dubbelt sväng), innovation och ett följsamt spelsätt där han kunde flyta i takten i en och samma låt, även hänga och driva. Lasse hade både text, attityd, röst och ID så det räckte för ett fotbollslag och John med samma, inte likadant men liknande kvaliteter. Glädje. 

Vad ville jag ha sagt? Jo, fet basgång utan att vara i Billy Sheehan land.

Make me crawl är nästa på tur och den är också klart mera lutad åt metal. Men det är groovy som helvete ändå på grund av oss. Tobbe, Chris och jag, vi kunde inte spela utan att det blev goove även om det var feta metalriff. Kred till oss. Det här riffet hittade jag någonstans i inspirationslådan från Sound of white noise-plattan av Anthrax trots att jag inte är något stort fan av bandet. Jag har inget emot dom och gillar flera låtar men det är inget favoritgäng. SOWN-plattan är dock grym. 

Hur som helst, fet låt. John förstärker rytmiken. Extremt fett med tanke på att detta är ytterligare en replokalslåt med sångpålägg. Handhjärtan till oss. 

Japp, som svensk så vill man inte framhäva sig själv för mycket. Det är fult. Så då måste jag genast rätta till detta och i låten Life in hypercolor så är det dags att lägga kungakronan på Tobbes huvud istället. Jag, Chris och Lasse gör ett lysande jobb men här är stjärnan helt klart trumspelet. Det är inte så att att han kör det ena eller andra tricket utan han svänger bara SÅ IN I HELVETE. Här snackar vi om att flytta luft. Låten är en cover på Göteborgsbandet Rickshaw från en 7-tums splitsingel. Vi kör en schlagerhöjning på slutrefrängen. Sköj.

My way är en John-låt i samma skola som Stand out, beat it up. Raka rör, rockigt, svängigt. Ett signumintro med ett Chris-rock-riff, hi-hat och bas-wah-wah som stampas ur när kompet börjar. Balls out rock and roll med bra melodier, sång och speldetaljer. En brygga med sångarrangemang som för tankarna till Soundgarden. Ett fett, kort händelserikt soloparti. 

Låten därefter är Nail inside your head som är en galet bra låt enligt mig. Fantastiska riff och sånginsatser. Svängig vers som jag tror bottnade i ett riff av Chirstian som lyfts av ett coolt trumkomp och gött gitarr/bas-sväng som toppas av magnifik sång som har Chris Cornell-vibbar (utan att planka). John i toppform. Ett avigt refräng-riff av mig som är 80-tals-aktigt som kanske skulle kunnat hittats på en tidig Dio-platta eller något. Väldigt coolt i alla fall. Skulle säga att denna är en av våra mest hit-potentiella låtar om den fått chansen. Utan att vara mes-rock. Nu får den chansen men tyvärr så är inspelningen den mest primitiva på skivan men det låter ändå gött, dock inte radio-kvalité. 

God damn rare Vol 2 avslutas med spooky House on Haunted hill. Vinden viner, thunder and lightning, gå in i Draculas boning. Vi är alltså i Transylvanien. Doomen står för dörren. Detta är förlagan av låten the Soul of a thousand years från samma skiva. Elliot Berlin var medskribent. En kul variant.

För tillfället är detta det sista vi har i pipelinen för digitala releaser. Bomben jag nämnt flera gånger tickar fortfarande men har lång stubin och kommer inte att sprängas fören 2024 så där ligger vi fortsatt lågt. I övrigt har vi vagt pratat om att sätta ihop en digital God damn rare Vol 3 för det finns fortfarande lite kvar längst inne i hörnorna av skattkistan. Men det är långt ifrån på gång så vi släpper den pucken för tillfället och återkommer om det blir verklighet.

"I have been called crazy in a world that is not sane"

                    -Jason DeShaw

#theawesomemachine #theawesomemachineband #TAM #rnr #rocknroll #hardrock #metal #stoner #doom #stonerrock #fuzz #dio #rammstein #anthrax #elsabeskow #tomtebobarnen #fuzzrock #oziumrecords  #centurymedia  #daredevilrecords #ellingtonrecords #metallica #peoplelikeyou #robertolaghi #oralmajority #andylarocque #warner #kingdiamond #bornagain

#vinyl #blacksabbath #kyuss #evil #ddrop  #goddamnevil #mothermisery #finalbenson  #uglyornothing #undertheinfluence #soulofathousandyears #swedenrockmagazine #soundofwhitenoise #billysheehan #rollingstonemagazine #rocknrollmagazine #rockbladet #rocknytt #loudwire #goddamnrare #gais #ripplemusic #christian&the2120s #ASK #ofeliaproduction #bohussound #heavyunderground #evocation #rickshaw #soundgarden #chriscornell #dracula #elliotberlin #ripplemusic #jasondeshaw