Kapitel fyriotvå
THE AWESOME MACHINE
KAPITEL FYRTIOTVÅ
Först ska jag besöka Indien och belysa ett smärre mysterium. Vi har inte blivit miljonärer på the Awesome machine men det trillar in lite Stim-pengar med jämna mellanrum och det roliga är att det var stendött många år för att utan vad vi hade någon bra förklaring till så började det öka igen. Inga ansträngningar eller nysläpp.
Tobbe grävde i det och fick fram så mycket som att det hände någonting i Indien. Vad? Ingen aning men troligtvis att låten Scars (från the Soul of a thousand years) använts i någon reklam eller möjligtvis i något Bollywood-soundtrack. Detta speglas också av avräkningarna att det är stor procent av utbetalningarna som härstammar från Asien och Scars. Spännande att sätta tänderna i och med dagens korta cyberavstånd tänkte jag att man ganska lätt skulle få en ledtråd men noll och ingenting. Nada deluxe. Tänker också att det borde ge ringar på vattnet och att den låten borde sticka iväg aningen mera på till exempel Spotify men där ligger den och bubblar bara lite mera än medel.
Jag älskar låten och arrangemangen i den och Lasse gör ett strålande jobb (det gör vi allihopa men ur hit-perspektiv är det ofta sången som är i fokus). Den är samtidigt lite svår och över fem minuter. Det är panflöjter, stråkar, konsertpukor, kanonkörer (tror jag att det kan kallas), progressivt arrangemang så det känns inte som en radiolåt men däremot kan den mycket väl passa i någon speciell reklam eller som soundtrack till något mörkt och stämningsfullt. Skulle inte säga att den har en asiatisk touch men däremot en urtida känsla som skulle kunna eka mellan stenarna i en Indisk pyramids katakomber. Eller Egyptisk för den delen. Här är vi minsann inga mumierasister.
Ett sidospår på det är hur torftig min och tidigare generationers media underhållning var under 70-80-talet. Man såg fram emot Lilla Sportspegeln för att få lite tecknat med Tom och Jerry, eller ännu värre, Sveriges Magasin för att se dockteater med Drutten och Jena. Man var ändå glad, tyckte att Linus på linjen och introt till Anslagstavlan var underhållande. Givetvis bautabjässen Kalle Ankas julafton som på något magiskt sätt fortfarande trollbinder alla generationer (hur är det möjligt?). Hur som helst så var även sommarlovsmorgon och jullovsdito också riktigt nice med högre procentuell del tecknat (plus Trazan och Banane, Olyckan och Elake Arne så klart) och det som etsat sig fast i mitt minne är Scooby Doo. Damn good! Mumier var inte helt ovanliga om man utrycker sig milt. Genidrag. Spelade Game and watch (Fire fighter och Donkey Kong var två favoriter).
Tillbaka på spår igen. Detta gjorde att jag funderade på en personlig TAM-topplista. Det var svårt. Jag är för självgod och affektiv. Nje, det vet jag inte men jag är som tidigare skrivet stolt över att vi sällan nöjde oss med något som inte var genomarbetat och att vi var en demokrati. Utöver det så var vi också ofta samstämmiga. Hade en naiv tanke om en topp-tio-lista. Hmm. Topp tjugo? Jomen det kanske är görbart om jag får göra den på mitt sätt med lite kommentarer och tillägg. Vem kan stoppa mig? Vi kör. Kanske kryddar med en topp tio utifrån ett "hit-perspektiv" (enligt mig och viss statistik). We'll see.
Jag blir förbannad direkt. Det är för svårt. Försökte göra någon slags uppdelning men blir inte nöjd. Ska skicka ett klagomål.
Förstaplats:
I never knew, For the weaker ones, Eating me slowly, Nail inside my head
Jag blir glad för att jag lägger tre av våra senare verk där och att det ger mig en känsla av att vi slutade på topp.
Blir förbannad för att det bara är en Lasse-låt men glad att det är tre John-låtar. Alltså, jag uppskattar båda två lika mycket utan att vara diplomatisk för sakens skull.
De tre första har alla något suggestivt men ändå väldigt tillgängligt vilket tilltalar mig. Best of both worlds men utan att bli tråkig "Nu-metal". Det är både mörker och energi samtidigt. Nail är rätt och slätt en klockren låt. Mera traditionell men på med en personlig touch.
Förbannad över att vi inte har någon proffsinspelad version av Nail och att det finns en sådan av I never knew som inte blivit utgiven. Glad över att folk verkar ha god smak och hålla med mig (åtminstone på Spotify med två av låtarna).
Andraplats:
Looking for sweet opium, El bajo, Scars, Hunt you down
Här är det mera doomigt och hårt. Looking har jag alltid älskat för vårt samspel men framförallt Lasses pressande sång utan att låta pressad. El Bajo's intro och raka, enkla råhet, Hunt för sin vikingatyngd och Scars för sin uppbyggnad och atmosfär. Här skulle jag kunna byta plats på låtar både uppåt och nedåt. Så det så, jag har fullt med rättigheter och inga skyldigheter.
På tredjeplats (det blir trångt på prispallen):
God damn evil, Black hearted son, Deadly caress, Bring out the dead, Demon king
Det är ös i God damn evil (lite av TAM's nationalsång) och Bring out, det är sväng och tyngd i Black hearted, det är doomy times i Deadly och Demon. Älskar ös, sväng, tyngd, doom.
Sen slänger vi in låt fjorton till tjugo med Under the veil med sina chugga-chugga-riff, Never said I never fail och Tomorrow som båda är två klockrena skivstartare och kan även ta med instrumentala introt och föråkaren Mula till killer låten Fortune teller som också startar Brottar-EP'n och med det hela den officiella katalogen. Herregud, det är för svårt. Får utelämna många favoriter som ligger mig varmt om hjärtat. Avslutar den officiella topp tjugo med Paean of Ted/Gods broken stone och råa Out of fuel med sitt suggestiva outro.
Ok, I can't help myself: Det är väldigt många fler låtar som jag känner starkt för och noll låtar som jag ogillar. Digging är ett mästerverk men aningen för mycket stoner-klon för att hamna på listan, Burning Love grym men cover, the Soul of a thousand years fantastisk doomer, Ompa bomba som i mitt huvud är en tvilling-låt till God damn evil av någon anledning, How am I to know med munspel och koklocka. Son of a god med hög självsvängningsfaktor, Cruise control i dess flummighet, Still got no share Pt 2 med doomtrumpeter, Tom's serenade med sin skevhet och känslomässiga titelanknytning för mig, Black dove med sitt Children of the grave-hyllningsriff, Bleeder och Burden fall som undergroundbubblare and on and on and on. Och ja, det saknas säkert flera favoriter för några av våra lyssnare och en förklaring är att jag föredrar många av våra lite tyngre och svårare låtar i våran katalog framför de mera lättillgängliga.
Som vanligt flödar orden och det blir både långrandigt och rutigt med skotska kiltar och grönsvarta matchtröjor. Därför avrundar jag här och böjer ränderna till cirklar och likaså mjukar ut rutornas skarpa hörn och sparar den mera kommersiellt gångbara hitlistan till ett senare tillfälle.
"And as her young man dies (in the ghetto), on a cold and gray Chicago mornin' another little baby child i born in the ghetto"
-Elvis
Kommentarer
Skicka en kommentar