Kapitel trettionio

THE AWESOME MACHINE

KAPITEL TRETTIONIO

Ace Frehley

Snart släpps the Awesome machine's nya album God damn rare Vol II på digitala motorvägar så den kommer jag skriva om inom kort men idag ska jag skriva om en av mina livs stora kärlekar. 

Född och uppvuxen i Bronx tidigt 50-tal. 1972 dök han upp i olikfärgade sneakers för audition som den siste originalmedlemmen i blivande Kiss. Jag färgade mina budget-converse-kopior i olika färger i mellanstadiet. Tvillingsjälar. Den auran Frehley hade, den karisman gjorde mig trollbunden. Gör det fortfarande trots femtioplus. Soundet han hade i fingrarna, i guran, i högtalarlådorna, hans släpiga och avslappnade sångstil och röst med nonchalant New York  dialekt stämde så väl ihop med hans rymdpersona.

På första skivan bidrog han som låtskrivare med Cold gin. Han vågade inte ta leadsången ännu men låten är fantastisk. Man hör att han skulle kunna sjunga den och det har han sedan gjort många gånger senare. Den är så härligt släpig i lir och sång. Den enda som är lite studsig i låten är som vanligt katten bakom trummorna. Det instrumentala minimalistiska riffpartiet runt tre minuter är coolt att de lämnat så basic.

På Hotter than hell vågade han fortfarande inte sjunga med skrev flera titlar. Det börjar med elakriffade Parasite. Ashård. Även här hör man att Ace brilliant hade kunnat hantera sången. Även här är det katten som hindrar låten att bli så tung som den skulle kunnat bli. Det låter negativt men det är det inte. Men, jag hade inte haft något emot en version med Räven anno I love it loud. Coming home som är signerad Spaceman och Starchild är en lite mera lättviktig rocklåt. Sedan avslutas skivan med Strange Ways som kanske är det tyngsta Catman någonsin spelat. Ännu en magisk låt. Solot på denna anses av många som ett av Space Ace bästa.

Dressed to kill har endast en och en halv Frehley låt. Get away känns inte som en typisk Ace-låt. En lättsam rocklåt med en refräng som snarare för tankarna till 50-tal än heavy metal. Magiskt solo (som oftast). Enkelt men magiskt. Rock bottom där Ace är tillverkare av plockintrot är en cool låt och introt låter som en Ace vi kommer att höra flera gånger framåt. 

Klassiska Alive! bjuder på Strange ways, Rock bottom och Cold gin. 

På skivan med ett av de hårdaste omslagen i världshistorien är det ett ovanligt låtsamarbete med Starchild, the Demon och Ace ihop med producenten Bob Ezrin i låten Flaming youth. En stabil låt med en stor refräng. Destroyer! 

Skivan efter, Rock and roll over, är grym men har inte en enda låt signerad mr Frehley tyvärr. 

På Love gun greppar han mikrofonen för första gången med sin låt Shock me. Han sjunger så underbart släpigt och gott. Coolheten personifierad. 

1977 är det dags för Alive II som innehåller just Shock me live och sedan Rocket ride från studioinspelade fjärdesidan. Skriven ihop med Kiss-kändisen Sean Delaney, mest känd för koreografi och för att skrivit ihop med Starchild. Ännu en riktigt cool låt med fett gitarrsound. Han har precis lagom mängd flanger (eller kan det vara phaser?) för att låta space-aktigt utan att bli psykedeliskt. Sedan kom samlingsskivan Double platinum med Cold gin och Rock bottom introt som blivit ihopparat med låten She istället. Senare samma år, 1978, släpps alla soloalbum i september.

Ace vinner dragkampen och hans skiva är fortfarande magnifik. Han producerar den ihop med Eddie Kramer och det är ren rock and roll i hårdrockskostym. Den rivstartar för att fortsätta spinna tills gummit brunnit upp. Rip it out. Stehårt. Anton Fig trummar och blir en fortsatt del både i bandets historia men ännu mera Ace's. En viktig del i sound och lir på denna skivan. Trumsolo i öppningslåten. Fräckt. Lite tightare och hårdare än kattmannen utan att bli metal. Underbara sololicks. 

Speeding back to my baby bjuder på signaturräkor av rymdfararen. Sedan boogiegungar vi genom denna tiopoängare. Fina körer, bra refräng. Denna hade jag velat höra av Status originalsättning. Fräcka gitarråkningar som panorerar som speedande bilar genom högtalarna. 

Snowblind fortätter lyckruset. Ett enkelt men väldigt coolt och tungt riff. Fig köttar till det med tillbakalutat trumspel. Några spaciga högstämda trummor som matar i bakgrunden. Solot i vanligt rockmode. Ozone matar även den på i lägre, tyngre tempo. Ace leker med riff i baktakt och i sången som hänger med solobändningarna. Fräck refräng, snygga arrangemang. A-sidan avslutas med What's on your mind? Ingen favorit men ändå trevlig och fina gitarrarrangemang med ren och distad gura.  

B-sidan startar storstilat med största hiten, Russ Ballard-skrivna New York groove. Ända låten som inte rymdmannen skrivit. Men vilken låt och vilken version. Snacka om att pricka bulls eye med allt. Spel, sound, melodi. Ett mörkt handklapp (låter mera som ett stomp). Kanske är dämpad golvpuka ihop med handklapp i en underbar symbios? Det finns någon magi över hela skivan som speglar omslaget. Man drömmer sig ut i rymden, vem finns bakom sminket? Trots att det är basic rock and roll så låter det utomjordiskt. Hans röst och sångsätt låter som att han är från en annan bakåtlutad planet. Därefter sjunger han I'm in need of love, jadu Ace, är vi inte alla det. Han space'ar loss på guran både i riff och solo. Även Wiped out är en utspace'ad historia. Lite upptempo och käck vers medans de går helt oväntat in i en tung boogierefräng som även kränger sig runt sin egen axel mitt i. Coolt. Fig är medkompositör. Skivan avslutas med instrumentala Fractured mirror som är en behaglig ljudresa som han senare i karriären bygger vidare på flera gånger. Målar återigen upp ett dröm/rymd-landskap.

79 kommer Dynasty som färgas på flera sätt av soloalbummen. Starchild vill ha kattens producent Vini Poncia för att få ett modernare sound. Katten blir överlycklig och känner att det kommer bli hans album men istället får han knappt spela på det alls, det blir Anton Fig istället. Ace å andra sidan får ökat förtroende i och med att hans soloalbum säljer klart bäst. Det blir två egna låter och en asbra version av Rolling Stones 2000 man som speglade Ace personlighet. Då kändes år 2000 avlägset och sci-fi. Plattan innehåller bandets största hit någonsin, I was made for loving you, men i övrigt är det Space Ace som äger. Hard times har ett typiskt avigt men enkelt Ace-riff. Klassiska tricket med dubbade gitarrer både akustiskt och elektriskt (är jag ganska säker på), man uppfattar knappt den akustiska men det fyller ut. Det är visselpipor och effekttrummor. Kul på en enkel hård rocklåt. Vinylen avslutas med Ace's Save your love som också är trevlig. 

Nu börjar upploppet för Ace medverkan i bandet. The Catman medverkar inte på Unmasked heller men är med på omslaget medans Ace har med tre låtar igen. Vini producerar och det är kyligt och kliniskt ljudlandskap men han rår inte riktigt på att solka ner Frehleys kompositioner. Talk to me har alltid varit en favorit för mig. Gitarrsoundet, hans släpiga New York dialekt. Enkelheten och luften i riff, sång och solon. Two sides of the coin också typisk men kanske min minsta favorit av hans låtar på denna skivan men ändå klockren. Basic rock. Tredje och sista är ascoola Torpedo girl som börjar med ubåtsljud och sedan är fantastisk. Det är Ace som sköter bas och alla gitarrer på alla tre låtarna. Det var inte mycket till band här. Var och en för sig. Tråkigt men sant. 

Någonstans runt här släpps också en rolig och oväntat bra låt som heter Eugene med Ace som medkompositör. Det är disco-feeling och gänget runt Ace demoinspelningar som gör den med producenten Joe som huvudperson i Crazy Joe and the variable speed band. Ryktet sa att den skulle riktat sig mot Gene men det har dementerats.

På omtvistade The Elder är Bob Ezrin tillbaka men katten ersatt av räven. Efter att fått en massa skit av rock and roll älskarna att dom sålt sig och gjort två discoplattor så lovade dom mörkt och hård rock eller till och med heavy metal igen och gjorde något som skulle vara ett slags manus till en film som aldrig blev av. Man ropade in Bob som hade utövat magi på Destroyer men han var inte alls i form. Helt uppe i ett drogberoende och var inte mycket till hjälp. Jag har genom åren velat älska skivan lite som Another perfect day av Motörhead eller andra skivor som ratats av vissa band men som man själv vrålgillar. Då känner man sig lite svår och speciell och det vill man ju. Men det har inte gått så bra. Tycker ungefär lika mycket/lite om den nu som när den kom. Instämmer i masskören att den mest är konstig och tråkig. Synd att det är så det slutar med Ace och börjar med the Fox. Dark light har skrivits av ett ovanligt låtskrivargäng. Ace ihop med Lou Reed, Anton Fig och the Demon. En stabil skapelse. Escape from the island är Frehley's (ihop med Eric Carr och Ezrin) andra komposition på skivan. Den är instrumental och lite av ett mishmash. Outrot på låten I benämns ibland som Finale och är krediterad något så ovanligt som hela dåvaranade bandet. Jag tvivlar.

Rymdfararen medverkade inte på varken Killers eller Creatures of the night trots att hans coola persona pryder omslagen. Han medverkar inte på något nyinspelat fören 1996 och Unplugged där han är med på delar av giget. Däremellan hinner han nästan supa ihjäl sig flera gånger och släpper ett antal soloskivor. Frehley's Comet 1987 som jag såg fram emot så sjukt mycket. Det infriade inte mina förhoppningar på långa vägar. Det luktade 80-talsproduktion och bristfälliga låtar. Men visst, Rock soldiers är cool, läskiga Dolls (vad vill han, här har han tappat det helt). Sista låten tar upp Fractured tråden och det går i samma skola men sätter inga direkta avtryck. 

88 och 89 kom Second sighting och Trouble walking som tyvärr inte nådde upp ens i Frehley's Comet klass. Det dröjde till 09 innan nästa soloinspelning Anomaly kom. 

1998 kom det alla väntade på, originalmedlemmarna återförenades för en en skiva med ny musik. Jag gillar albumet hyfsat men tyvärr är det återigen inte ett band mer än på omslaget. Ace och Catman får bara spela här och där. Ace skrev en låt som heter Into the void och den är rätt Ace'ig och cool. Sedan spricker det igen. Ace och Criss är bara hired guns och nöjer sig inte med det medans Demonen och Stjärnöga tycker att de hållit varumärket igång alla år och är värda mer. Förstår bådas syn på det. Återigen, lite som med Black Sabbath och Bill Ward, kan de inte var de större och ge fansen vad de vill ha. Bankvalven bågnar nog ändå.

Tillbaka till Anomaly. Återigen en liten besvikelse att Ace inte har samlat på sig starkare låtar när han inte spelat in något på hur länge som helst. Det låter helt okej och låtarna är inte dåliga, de är bättre än Second sighting och Trouble walking men det låter inte klassiskt Ace. Han försöker sig på aningen tyngre och modernare sound, aningen mera metal och man kan såklart förstå att en människa vill hänga med i tiden och utvecklas bara det att sådana trähattar som jag vill bara ha Ace precis som han varit. Han har ett så extremt jäkla bra varumärke så det behöver inget nytt recept. Köper jag coca cola så kan jag smaka limited edition smakerna men går alltid tillbaka till originalet. Låten Sister är min favorit. Han är också uppe i fjärde Fractured instrumentalaren. Sedan dröjer det fem år till Space invader och den hamnar på samma nivå ungefär. Låten med samma namn är lite småfräck, annars inget speciellt. 

Därefter blir det en coverplatta som är en hyllning till Ace's inspirationskällor. Lite kul men inget superspeciellt. Lite kul att han gör Kiss Rock and roll hell från Creatures skivan. Starchild gästar som sångare på Free's Fire and water. Ace sjunger själv tunga versioner av Parasite (med John 5) och Cold gin (med Mike McCready). 

2018 kom hans hittills sista album med originalmusik. Spaceman går i väntade fotspår. Öppnar med Withou you I'm nothing som är samskriven med Demonen som också spelar bas. Tyvärr inte så roligt som man hoppas på. 

2020 släpper han Origins II som är en ytterligare cover/hyllningsplatta och det senaste han släppt med nyinspelningar. Stabil men välter inga hus. Det är Beatles, Stones, Hendrix, Zeppelin med flera. 

Min goda vän Peo förgyllde min arbetsvardag när han försåg mig med en oerhört cool actionfigur som hjälper mig igenom tuffa dagar (ihop med en Marshall stack, en GAIS'ig Tuffe Viktor och en bedrövlig liten Dipsy). 

I have a dream! Högtravande men visst hade det vart grymt om Nicke Andersson eller Lenny Kravitz tog tag i Ace och producerade (och kanske medskrev) en ny skiva. Visst, det är bakåtsträvande och inte alls utvecklande för individen Ace men jag bryr mig inte, jag vill bara ha en platta som osar 1978 eller kanske rör sig i ljudlandskapet Rock and roll over. Over and out.

"We got a little surprise for you tonight, we're gonna turn the microphone over to Ace Frehley- Shock me!"

                    -Paul Stanley Alive II

#theawesomemachine #theawesomemachineband #TAM #rnr #rocknroll #hardrock #metal #stoner #doom #stonerrock #fuzz #acefrehley #kiss #frehleyscomet #antonfig #lennykravitz #nickeandersson #fuzzrock #oziumrecords  #centurymedia  #daredevilrecords #ledzeppelin #ellingtonrecords #peoplelikeyou #robertolaghi #oralmajority #andylarocque #warner #thebeatles #rollingstones #vinyl #blacksabbath #kyuss #evil #ddrop  #goddamnevil #mothermisery #finalbenson  #uglyornothing #undertheinfluence #soulofathousandyears  #swedenrockmagazine #rollingstonemagazine #rocknrollmagazine #rockbladet #rocknytt #loudwire #goddamnrare #gais #ripplemusic #christian&the2120s #ASK #ofeliaproduction #bohussound #heavyunderground #evocation