Kapitel fyrtiotvå

THE AWESOME MACHINE

KAPITEL FYRTIOTVÅ

BLACK SABBATH NR.1 del 2

För en gångs skull smaskar vi på med del två direkt efter del. Logiskt. Smart. Duktigt. 

Men börjar med en trumpetstöt och en rekommendation. Gå till önskad streamingtjänst och tryck igång God damn rare Vol 2 som har digital premiär idag. Lyssna på the Awesome machine och läs om Black Sabbath. Liksom tusentals och åter tusentals band så är TAM klart färgade av Sabbath. Svart. Nästa vecka eller någon kommande kan ni läsa om GDRV2 och lyssna till Black Sabbath. 

Ozzy seglade iväg och många hade nog räknat bort honom men Sharon ville annat. Hon tog honom i en rejäl armkrok och ledsagade honom genom livets labyrint. Måste vara en sjukt stark och tålmodig kvinna men hon har inte heller gått lottlös ur barnvaktandet. Många skratt, gråa hår och klirr i kistan. 

Dio's smekmånad med Ritchie Blackmore var över efter flera kanonalbum med Rainbow så dom gick skilda vägar. Ronnie hade också en stark kvinna vid sin sida i sin fru Wendy som tog kontakt med camp Sabbath. Tony och Ronnie bondade rakt av. Geezer var lite vid sidan om på grund av personliga problem så det var tveksamt om han ens skulle ingå men det gjorde han. Det gjorde också att det blev naturligare att Dio skrev sina egna texter när annars Geezer brukade skriva orden för Ozzy som satte melodi. RJD hade nog ändå inte funnit sig att sjunga någon annans texter enbart heller. Bill Ward var med men gillade inte att Ozzy hade slutat/sparkats. Han var inte heller i sitt livs form men skivan dom landade, OJOJOJ! 

Heaven and hell. Ytterligare ett underbart omslag med de rökande, kortspelande änglarna. Sedan har vi musiken. Det är ett kapitel för sig. Eller ja, en del av ett kapitel i alla fall. Läs baklänges tills ni kommer till hyllningskapitlet om Martin Birch, monsterproducenten. Läser ni tillräckligt fort baklänges kanske det handlar om Venom.

Bill Ward var inte nykter och båda föräldrarna dog så han kunde inte fullgöra sitt åtagande. Vinnie Appice ringdes in och nästan lika bra Mob rules spelades in. Även Tony och Ronnies smekmånad tog slut. Geezer och Tony tyckte att Dio ville ta över rodret lite väl mycket medans Ronnie tyckte att det var nödvändigt för dom andra var för flummiga. Det skar sig. Black Sabbath lägret trodde att Vinnie skulle stanna men han följde sitt hjärta och tog det karriärsvågade beslutet att följa med Dio och göra ytterligare ett magiskt album i debutskivan Holy Diver. 

1983 släpps ett udda alster. Born again. Ännu ett omtalat omslag. Det sägs att Ian Gillan spydde när han såg det. Jag gillar det. Det udda var att förr i tiden kunde man inte gilla två saker. Man var hårdrockare eller syntare. Man gillade Elvis eller Tommy Steele, Sabbath eller Purple. Nu skulle alltså Ian Gillan gå med i Sabbath. Baksidan av historien är att Martin Birch inte rattade soundet och den låter underligt. Men bra. Bra låtar, Bill Ward var tillbaka bakom trummorna och Gillan chefar som han brukar. Det sägs att Iommi hittat mastertaperna 2021 och funderar på att återsläppa albumet helt om-mixat. Jag välkomnar det stort.

Trashed är en grym rocker där både Gillan och jag som lyssnare nästan tappar andan. Ett jävla driv. Sedan kommer Stonehenge som är typiskt ljudlandskap alá Sabbath. Finns Spinal tap referenser så klart. Disturbing the priest är skev och go, galna skratt, galna riff. Zero the hero har ett av mina favorit riff all time som inspirerade Guns and roses Paradise city och även mitt eget 13-delstakt-riff i Final Bensons Never. En bra skiva helt enkelt. Bäbis med horn, huggtänder och klor, tasty!

Seventh star skulle varit Tony Iommis första soloskiva men bolaget krävde gratisklirret från varumärket han byggt upp. Förutom Tony så är bland annat Glen Hughes (från Trapeze, John Norum, Deep Purple, Black Country Communion, Dead Daisies, överallt och ingenstans), Eric Singer (Kiss bland annat) med. Det är lite svajigt, lite för mycket 80-tal, inte så mycket Sabbath men det är absolut inte dåligt. No stranger to love är en fin ballad. 

The eternal idol går tillbaka till att vara mera av ett band, mera av Sabbath och här rullar vi tillbaka till hårdare riff som lutar åt metal. Finns i en tidig aningen mera demo-artad version med Ray Gillen (som senare dog i AIDS, RIP, efter att släppt två album med hårdrocksbluesiga Badlands där även Ozzys gitarrist Jake E Lee var med och nuvarande och långtida Kiss-trummisen Eric Singer) och en ordinarie med Tony Martin som höll i mikrofonen. Båda är bra och det låter ganska likt. Låten The shining har ännu ett av världens bästa riff. Bob Daisley hanterar bas och lyrik. Bra gubbe. Inte så mycket rock and roll men följsam och fin bassist. 

Headless cross följer upp och är hård och metal i samma skola. Cozy Powell är sitt vanliga powerhouse jag bakom kaggen. Black moon sticker ut men med flera bra låtar som titellåten, When death calls (med gitarrsolo av Brian May), Kill in the spirit world. Bra skit ändå. 

TYR tar oss in i nittiotalet och det är mer av same same. Iommi, Powell, Tony Martin och Neil Murray på bas. Anno mundi är bra som tusan liksom mycket annat. Doldisen Geoff Nicholls skötte klaviatur sedan länge. 

Sedan får lättviktarna flytta på sig för Ronnie James Dio och Geezer Butler. De börjar spela in med Cozy som är allt annat än en lättviktare men han skadade sig och ersattes av Vinnie Appice vilket ger klassiska Mob rules startelvan. Kul. Och bra. Det blir lite varmare och mera Black Sabbath med dessa musikerna även om soundet är långt tyngre än 70-tal och Martin Birch men det låter inte typiskt 80-tal. Jag gillar allt hittills skarpt, även Tony Martin eran. Men det blir en annan pondus med Geezer, Dio och Appice tillbaka. Ännu en magisk trummis. Ett helvetes bra album. Det är inte Vol 4, det är inte Heaven and hell men det är tungt och hårt som fan. Geezer ställer skåpet som vanligt. Dehumanizer har inte gruppens bästa omslag. Jag föredrar till och med Wards röda långkallingar på Sabotage.

Tyvärr kommer det lågvattenmärken gånger två därefter. Först Cross purposes där Tony Martin kommer tillbaka. Nu var det länge sedan jag lyssnade på den men har för mig att den bara är genuint tråkig även om det finns sämre skivor. Det mest spännande är att Eddie Van Halen har varit med och skrivit Evil eye. Av någon jävla anledning går dom tillbaka till soundet innan Dehumanizer. Forbidden är ännu tröttare. Här har Cozy och Neil M kommit tillbaka och Ice-T rappar på en låt. Jag vet inte. Tillför inte så mycket. 

Efter det blir det storkalas och originalåterförening 1998. De släpper livealbumet Reunion med två nya spår. Ett med trummaskin för att Ward inte håller tempot och ett med alla fyra. Sorgligt. Psycho man där alla spelar och Selling my soul med maskin är båda ok låtar. Det är tungt och stabilt men det når inte upp till 70-talet. Psycho man känns att dom lagt så lågt att Ozzy kan dagdrömma sig igenom, det blir ingen riktig nerv. Jag känner som vanligt dubbelt. Detta är långt bättre än inget men samtidigt så önskar man att sådana här rävar skulle ha några äss i rockärmarna för sådana här tillfällen. Att de skulle ha insikten att de behöver inte låta moderna. De skulle någonstans trolla med knäna både vad det gäller låtar, utförande och produktion. Hur utvecklande är det för musikerna/kompositörerna? I DON´T GIVE A SHIT! Men hade jag varit Tony så skulle jag brytt mig. Jaja, så kan det vara. Anders-Tony känns inte som ett bekvämt dubbelnamn. Andtony däremot. Hopkins hejkins fallerallera. Usch och förlåt.

2009 släpper Mob rules-uppställningen ännu ett nytt album men tack vare juridik och återföreningsplaner med Ozzy så namngav de bandet Heaven & hell och skivan döptes till the Devil you know. Återigen, det är inte lika bra som albumet som namngav bandet men det är Dio, Butler, Appice och Iommi så vad fan. Det är tungt och mörkt och en naturlig fortsättning på Dehumanizer. Sista studioskivan Dio spelar in. Så sorgligt och dumt. Hade gärna sett Buttler buttla loss lite mer. Bible black en en stor låt. Doomigt, riffigt, bra. 

Sedan blir det Ozzy, Rick Rubin och Brad Wilk på trumpallen och 13 som jag redan skrivit om. Inte så bra som man vill men bättre än inte alls (japp, jag upprepar mig, det har jag rätt till som 50-plusare). De släpper en EP 2016 med fyra överblivna låtar från 13-inspelningen men i övrigt har det inte blivit något mer och ser inte så lovande ut heller men hoppet om nya gummifinger-riff är levande i mig. 

Det finns hur mycket som helst att spinna vidare på från släktträdet Black Sabbath, inte minst Ozzy och Dio men det känns inte som det hör hit. Enda avstickaren som jag tar med och avslutar med är Tonys rena soloalbum från 2000 som kort och gått heter Iommi. Den känns som en värdig slutpunkt för hur viktiga alla än varit så är mitt Sabbath lika med Iommi. Jag tycker att detta albumet är riktigt bra och har många starka låtar med nerv. Ofta blir det platt och trött, någon som mjölkar pengar från en död ko. Finns säkert de som tycker det om denna med men jag gillar den. Olika sångare/lyricister på varje låt och många olika fantastiska musiker. Hög kvalité genomgående. 

Tack för denna gången och ett halvt löfte om GDRV2-läsning nästa vecka.

"Yell with the wind, though the wind won't help you fly at all, Your back's to the wall
Then chain the sun, and it tears away and it breaks you as you run, you run, you run

So live for today, tomorrow never comes, Die young!"

                    -Dio/Sabbath

#theawesomemachine #theawesomemachineband #TAM #rnr #rocknroll #hardrock #metal #stoner #doom #stonerrock #fuzz #rainbow #deeppurple #kiss #heaven&hell #fuzzrock #oziumrecords  #centurymedia  #daredevilrecords #ellingtonrecords #vanhalen #peoplelikeyou #robertolaghi #oralmajority #andylarocque #warner #tonyiommi #ozzy

#vinyl #blacksabbath #kyuss #evil #ddrop  #goddamnevil #mothermisery #finalbenson  #uglyornothing #undertheinfluence #soulofathousandyears  #swedenrockmagazine #billward #rollingstonemagazine #rocknrollmagazine #rockbladet #rocknytt #loudwire #goddamnrare #gais #ripplemusic #christian&the2120s #ASK #ofeliaproduction #geezerbutler #cozypowell #bohussound #heavyunderground #evocation #ronniejamesdio #tonymartin #glenhughes #vinnyappice #raygillen #bobdaisley #neilmurray #dio