Kapitel fyrtioett

THE AWESOME MACHINE

KAPITEL FYRTIOETT

BLACK SABBATH NR.1

Uppdatering på God damn rare Vol 2 fronten (senaste releasen från the Awesome machine). Digital världspremiär nästa fredag 28/4, spara datumet vet jag. Sedan skriver jag några rader om den därefter, exakt när vet jag inte men håll tentaklerna putsade.

Nu. Jag har ingen plan. Behöver nog inte det. Räcker att ämnet är Black Sabbath så kommer raderna att flyga. Har haft flera artister och band som nummer ett sedan jag växte upp men landade för länge sedan i att Sabbath är ohotade. Magnus Uggla, Sex Pistols, Motörhead och Van Halen, snudd på Slayer och alla dessa är fortfarande bäst. Ihop med andra. Bakom Sabbath.

Ozzy är gud. Geezer är gud. Bill Ward är gud. Dio är gud. Ian Gillan är gud. Gillar många andra som passerat som Cozy Powell, Tony Martin, Glen Hughes, Vinny Appice, Ray Gillen, Bob Daisley och Neil Murray. MEN, Tony Iommi är GUD. Punkt och slut.

Det krävdes en man med gummifingrar på grund av avkapade fingertoppar och nerstämda strängar av just den anledningen för att uppfinna heavy metal och om du så vill doom. Men om de nerstämda strängarna bidrog till soundet så får man ge Tony credden för de disharmoniska, ondskefulla riffen som jag gissar att han hjälpte sig själv att hitta just på grund av det tyngre soundet som nerstämningen bidrog till. Älskar halvtoner och skeva riff som inte är självklara. Älskar moll i musik. Bara Van Halen som kan spela i dur utan att det blir fjantigt. 

Innan gummifingrarna så har jag fattat det som att han spelade mer traditionell bluesbaserad hård rock. Sådana band finns det flera tidigare än Sabbath. Blue Cheer, Led Zeppelin, the Kinks och en massa andra. Vissa säger att Blue Cheer uppfann metal men jag säger nej. Bra, ja, metal, nej. Sabbath, metal, ja.

Bandet innehöll de fyra redan från början men bandet gick under andra namn. Det som var precis föregående BS var Earth men Ozzy hatade det. När de gick förbi en biograf som visade Boris Karloff filmen från 1963 som hette just Black Sabbath och köerna ringlade utanför filosoferade Geezer om människans konstighet att man betalar pengar för att bli skrämd. Ozzy och Geezer gick hem och knåpade ihop texten till Black Sabbath och Iommi skrev riffet med tritonen som kallas för djävulens intervall och vipps så existerade doom och heavy metal. Svårt att föreställa sig att detta var 1969. De döpte om bandet efter låttiteln och detta omformade hela alltet till att gå en annan väg. Man undrar om de gick till en korsning och skakade hand med någon?

Sabbath är så förbannat bra att man skulle kunna skriva ett kapitel per skiva eller till och med låt. Men det tror jag inte att jag ska göra. Inte nu i alla fall. Så det blir högt och lågt, hopp och lek istället. Blir du sårad för att jag inte tar allvarligare på saken så finns det ett antal bra biografier om bandet och medlemmarna väl värda att läsa. 

Första skivan spelades in slutet av 60-talet och släpptes i februari 1970. Ett av få (men det finns ändå många) där allt stämmer. Bandnamn, omslag, sound, låtar. Får rysningar av omslaget. Den här något otydliga gestalten i höstlandskapet framför stenbyggnaden. Är det döden som tittar på mig eller en kvinna som inte bara gör gott? Vad har hon varit med om och varför står hon där? Lägg ner nålen på vinylen och titta på omslaget. Vafan. Ödsligt regn och åska. Det bådar inte gått. En kyrkklocka. Varför är så mycket som har med religion att göra så ondskefullt? Sen. Iommi, Butler och Ward börjar spela satans intervallen i takt med kyrkklockan. Brrrr, huden knottrar sig. Dryga minuten drar de ner intensiteten och det blir ännu mera spooky innan Ozzys iskalla men supernärvarande röst breder ut sig.

"What is this that stands before me? Figure in black which points at me" 

Helvete, jag kissar ner mig, tänk vad Siewert Öholms föregångare och jämlikar tänkte. Detta MÅSTE förbjudas!

"Big black shape with eyes of fire, telling people their desire"

Vid fyra och tretti går dom över i en helvetesboogie. 

"Satan's sitting there, he's smiling. Watches those flames get higher and higher, oh, no, please God help me!"

Skulle inte tro det men lycka till.

N.I.B. Oh yeah! Butler äger som vanligt.

Sedan följer dom upp med albumet som skulle hetat War Pigs men i sista minuten bytte till låttiteln Paranoid som slängdes ihop på en höft för att det saknades en låt. Skivbolaget hörde en hit och omslaget passade inte med titeln (när man vet om det) men det gick rätt bra ändå. Största skivan med just dessa två låtar och Iron Man vars riff är ett av dom mest klassiska förstariffen för gitarrister ihop med Smoke on the water och Tush.

Varenda låt på dessa tidiga LP's är hundraprocentiga klassiker ända upp till och med Sabotage 1975.  

Masters of reality som är tredje samling bitar med ett av metallens mest klassiska och efterapade riff i Children of the grave. Bill Ward matar på som om det gällde livet och till det lägger han på effektpukor som ligger och rullar så man blir lycklig. Ytterligare en världsmästarlåt med andra ord. Nobelpris i riff går utan tvekan till Iommi. Klassiska hostningen som föregår ännu ett odödligt riff i Sweet leaf. Lilla instrumentala mästerstycket Orchid som gav bandet Orchid sitt namn. Det finns många klonband men Orchid är JÄVLIGT bra. Det är näst intill plagiat men så väl utfört och välljudande att det bara är välkommet plus att sångaren bara har likheter men inte försöker låta som Ozzy. Det blir man lite trött på hos vissa band. Det finns bara en Ozzy. Lägg ner att ens försöka. Sabbath har en massa lugna låtar som håller lika hög klass som de tunga låtarna de är mest kända för. Ett av många exempel är skivans Solitude. Oh, just det, riffet till Into the void också. Hej och välkomna till Hajk! Idag ska tala om Doom! Bara Ozzy som så ofta kan följa riffen utan att bli tråkig. God bless. 

Vol. 4 kommer sedan och avlöser som dom gjorde på den tiden när band var heta. Fjärde albumet mellan 1970-72. Crazy shit när kvaliteten är så oerhört hög. Visst har man ibland funderat på om det hade blivit ännu fetare med modernare produktion men har kommit fram till nej. 

Vackra instrumentala Laguna Sunrise och pianoballaden Changes, stenhårt svängiga Supernaut och St. Vitus Dance (också ett ok band uppkallat efter sig), stenhårt doomiga Cornucopia, Under the sun/Every day comes and goes och Snowblind. Hatten av igen. Brättet börjar bli slitet. 

Jag trodde på fullt allvar att jag skulle klara att avhandla Sabbath på ett kapitel. HA! How silly am I? Dumstrut på och titta in i hörnet. Så, nu bekänner jag, får dela upp det på åtminstone två, troligtvis tre och kommer så att göra den föga originella uppdelningen att detta första kapitel får sträcka sig till första Ozzy-erans slut. Så får det bli, so it is written and so it shall be done. 

1973 börjar med låten Sabbath bloody sabbath. Sekund ett startar världens hårdaste riff, sekund fyrtiotre världens snyggaste hippieflum utan att bli hippieflum. Men vänta bara. Tre och nitton. Tre och nitton. Doom time. Tre och nitton skojar man inte bort. Ozzy går högt. Geezer och Tony går djupt. Världens hårdaste riff. Igen. Så är det, jag kan inte hjälpa det. 

Albumet är mera pure magic. Kankse något flummigare men det är nyansartat som vanligt. Ozzy köpte en Moog-synt som han lekte med utan att kunna och skrev Who are you? Tony skrev den längre instrumentala Fluff som en hyllning till en av de enda som spelade Sabbath på BBC-radio Alan "Fluff" Freeman. Geezer skriver från sjuksängen Killing yourself to live som mycket handlar om deras hårda livsstil. Detta är sista fullpoängaren enligt Ozzy men jag vet bättre och adderar Sabotage till samlingen. 

Hur kan man inte med låtar som Hole in the sky, Symptom of the Universe, Megalomania, Supertzar och så vidare. Människor var onda mot Sabbath och lurade av dom kosing så tillvaron var misär och advokater runt inspelningen. Därav de hårda och aggressiva låtarna och soundet. Tack! Detta står bakom titeln Sabotage. BS hämnades mot världen genom att ge oss omslag med Bill Ward i röda kalabyxor, Ozzy i kimono, Tony i lotusställning och Geezer som en dåligt klädd kvinna i övre pensionsåldern väntande på flexbussen (med mustasch). Där fick dom jävlarna. The sight made sore eyes. Återigen riffkalas med eller utan kalasbyxor. Ward trummar som en jävel.  

Sedan avslutar vi med sorgebarnen Technical ecstasy och Never say die. Sorgebarn? Pfft! Men i jämförelse med tidigare. Ja. TE tillskrivs som vanligt hela bandet även om det nog inte alltid var en sanning. Skillnaden här är en låt som Ward skrivit själv och även sjunger på. Gavs ut som singel, gudarna vet varför. Inte bedrövlig alls men inte heller Sabbath alls. Black Beatles. NSD inleds med titelspåret som jag personligen älskar. Upptempo på ett ovanligt piggt sätt för vara BS, lite poppigare men bra som fan. Ozzy hade både slutat och kommit tillbaka inför denna. I övrigt inget vidare intressant återigen i jämförelse och sedan var det tack och gonatt för denna sättningen många år framåt. 

Efter dessa två besvikelser kommer tre raka mästerverk igen men det är ett annat kapitel. Nu går vi och lägger oss med frågeställningen, vilket omslag är läskigast: Black Sabbath eller Sabotage?

"Nobody will ever let you know when you ask the reasons why

They just tell you that you're on your own, fill your head all full of lies
You bastards"

                    -Black Sabbath

#theawesomemachine #theawesomemachineband #TAM #rnr #rocknroll #hardrock #metal #stoner #doom #stonerrock #fuzz #boriskarloff #magnusuggla #motörhead #sexpistols #fuzzrock #oziumrecords  #centurymedia  #daredevilrecords #ellingtonrecords #vanhalen #peoplelikeyou #robertolaghi #oralmajority #andylarocque #warner #tonyiommi #ozzy

#vinyl #blacksabbath #kyuss #evil #ddrop  #goddamnevil #mothermisery #finalbenson  #uglyornothing #undertheinfluence #soulofathousandyears  #swedenrockmagazine #billward #rollingstonemagazine #rocknrollmagazine #rockbladet #rocknytt #loudwire #goddamnrare #gais #ripplemusic #christian&the2120s #ASK #ofeliaproduction #geezerbutler #cozypowell #bohussound #heavyunderground #evocation #ronniejamesdio #raygillen #tonymartin #glenhughes #vinnyappice #raygillen #bobdaisley #neilmurray #bluecheer #ledzeppelin #thekinks