Kapitel fyrtio

 THE AWESOME MACHINE

KAPITEL FYRTIO

En låt, en skiva och ett band

Tidigare har jag nämnt Motörheads Another perfect day flera gånger och utlovat ett eget kapitel. Nu är det dags. Det får dela utrymmet med lite annat men vi börjar där. 

Har också utlovat en smärre bomb för the Awesome mahcine. Efter att den förra med att God damn rare Vol 2 släpptes ett halvår tidigare än väntat så briserar inte nästa fören senare än väntat så vi håller på den lite till. Undertiden avnjut gärna befintliga katalogen med bland annat färskingen GDRV2 när den väl kommer på till exempel Spotify. 

Nu till väsentligheterna. Motörheads mest klassiska lineup med los tres amigos Lemmy, Philthy Animal och Fast Eddie knakade i fogarna och Eddie tyckte inte att han fick tillräckligt med cred och rum och lämnade tillslut permanent efter Iron fist-plattan. Han fick motvilligt producera Iron Fist bland annat för att Animal inte kom överens med tidigare producent och att Lemmy var i för dålig form för att ha en nykter åsikt. Personligen hyllar jag IF men kan hålla med Kilmister att det är några för många låtar på den. 

Efter Fisten ville framförallt Lemmy göra ett samarbete med the Plasmatics med frontkvinnan Wendy O Williams (RIP, verkar tagit sitt liv på ett tragiskt men romantiskt sätt) som slutade i EP'n Stand by your man. Det hade varit ett framgångsrikt projekt med Girlschool tidigare så kanske trodde han att detta också skulle flyga. Eddie var skeptisk och vägrade att delta som varesig gitarrist eller producent. All heder till honom för det låter lite skoj men i ärlighetens namn inte mycket mer än så.  

Fast Eddie Clark gick vidare och formade Fastway tillsammans med UFO's bassist Pete Way. De fick fram en och annan cool låt men överlag var det lite beige. Senare erkände han, inte helt oväntat, att han ångrade att han hoppade av Motörhead.

Motörhead å sin sida erbjöd jobbet till Anvil-frontmannen Steve Kudlow som tackade nej och slutligen landade Brian Robbo Robertson giget. Världskänd och respekterad för sitt jobb med Thin Lizzy men också ökand och skydd på grund av sin krångliga natur och ständiga berusningsgrad. Som handen i handsken för Motörhead med andra ord. 

Robbo vägrade att bli en Eddie-klon och poängterade detta både med gitarrspelet på skivan, riffskrivandet men även genom att klippa sitt röda krulliga hår kort, ha pannband och benvärmare så Motörheads fansen hatade honom. Det var bara jag som var vidsynt och klarörad och förstod albumets storhet dag ett. Efterhand har folk lyssnat på mig och förstått hur klok jag är. Nu är det lite av ett underskattat kultalbum som får högre status efterhand. 

Han hade supit sig ur Thin Lizzy två gånger om och skapat Wild Horses ihop med kungliga bassisten/suputen Jimmy Bain (mest känd för att vara ständigt full men ändå fantastisk med Dio men även gjort klassiker med Rainbow bland andra). Dom vilda hästarna flög aldrig och Robertson antog utmaningen att spela med brötgänget Motörhead. Det var främst Lizzy-fanatikern Phil Taylor som lobbade för att Robbo skulle få jobbet men Lemmy hakade glatt på och uttalade sig om att de hade blivit lite mera musikaliska med honom i bandet. På innersleaven av LP'n är det en underbar tecknad seriestripp om inspelningen. Värd att köpa bara därför.

Skivan börjar ascoolt med alla ingredienser för albumet. Lemmy mumlar något, Robbo testar soundet som är ett mycket snyggare än tidigare (och senare) gitarrsound utan att bli glassigt eller mesigt, Lemmy börjar mata på Rickenbackern i ett av sina signaturintron, Robbo spelar det magiska riffet och sedan kommer slutligen Taylor in med sitt karaktäristiska trumspel som är så levande och energiskt att det smittar av sig. Långt ifrån den maskin som det blir senare blev med Mikkey Dee. Jag gillar båda. Back at the Funny Farm!  

Efter turnén lämnade både Animal och Robbo för att starta ett band som hette Operator men det ledde ingenstans. Animal gjorde comeback efter en skivas uppehåll och höll ut ett tag innan Mr Dee permanent ersatt honom. 

Nästa låt är Shine som är ytterligare en fullpoängare. Grymt introriff och ren lycka i lir och melodier. Robbos sound blendar fantastiskt med Lemmys. Det man saknar generellt på skivan (och många samtida) är lågbas. Men men, man kan tydligen inte få allt. 

Melodi nummer tre: 10 poäng! Dancing on your grave. Robbo glänser, Lemmy matar, Animal moffar. Kommer inte på något bättre ord. När Animal är bra då är det som att man riktigt skjutsas framåt av att hans inte helt metronomsäkra trumtakter puttar en framåt, som en tecknad nordanvind. Han bemästrar alla tempon. Han moffar. Huffin and puffin.

Rock it är cool men ingen av diamanterna på skivan. Däremot spår fem One track mind. Jesus min skapare vad vackert. Ett av världens bästa riff uppbackat av den hårdast basisten genom tiderna och stora stygga vargen som får byxbenen att fladdra av sina svängiga baskaggeskin. Relativt långsamt tempo men så rätt. Lemmys sång är på topp. Det är ju fan också att dom inte kunde hålla ihop det och göra fler album. Eller att Robbo fortfarande inte kunnat leverera något som detta eller Lizzy sedan dess. Sluta sup om du inte kan leverera magi på din gitarr! Du har ett kall och ett ansvar mot dina fans!

Titelspåret tar över. Underbar titel för övrigt. Bluesigt intro. Också midtempo. Bra textförfattare rent allmänt. Inte lika knockande som föregångaren men ändå en tia. Marching off to war fortsätter albumet. De småskeva bryggpartierna är mina favoritpartier i låten som även om den inte hamnar högst på listan ändå innehåller bländande gitarrspel och mer av Animals puffin. Tror att det är mycket hur han använder hihaten ihop med baskagge. Maybe. 

Dags för nästa 10+ låt. I got mine. Samma igen, fantastiskt introriff och gitarrspel och Phil som kommer in med virveln innan Kilmister börjar bräka med basen och sedan sjunga. Relativt melodiösa och behagliga versslingor som rinner genom öronen som hett smör och ett lite vassare och mera direkt refränglick. 

Outrotrissen Tales of glory, Die you bastard och Turn you round again är alla stabila och något mera lutade åt "gamla" Motörhead men med lite mera gitarrhjälte-prylar.

Omslaget är målat av Joe Petagno och så coolt att jag smäller av (tatuerat på vänster insida av överarmen). Ihop med Overkill bandets och världens hårdaste omslag. På Overkill exploderar Warpig medans krigsgrisen (också kallad Snaggletoth) här smälter i blod, eld och metall. Stenhårt. 

Vi lämnar Motörhead för denna gången och kort hyllar en låt som är fantastisk i sin enkelhet. Karma to burns uppningsspår på skivan Wild wonderful purgatory från 1999 heter Twenty. De döpte sina låter i kronologis ordning med nummer i och med att de mestadels körde instrumentalt (även om John Garcia och andra var och lekte med dem som sångare). Kul. Här med trummisen Rob Oswald som likt Animal får får bell bottom jeansen att fladdra med huffin and puffin kaggar även om han är något mera följsam i sitt spel. 

We're all ready for tonigth, how about you shithead? Sedan Will Mecums (RIP) stenhårda gitarrsound och riff, ett av världens bästa. Han spelar så rytmiskt gött. Sedan hoppar Rob och hårda basisten Rich Mullins in "unisont". Det är ingen musik med många lager som en lök utan det är kött och potatis, what you hear is what you get. Tråkigt? NEJ. Det borde det vara men det är det inte. Det är en sådan käftsmäll av groove och attityd. Tröttnar man inte då? NEJ. Konstigt nog. I refrängen färgar dom genom att basen fortfarande spelar unisont men en oktav upp på halsen med en liten behaglig effekt. Äsch, ta och lyssna på hela katalogen istället. 

Helvete. Det finns så mycket bra musik. Hyllar nu ett band som jag upptäckte precis trots att de funnits sedan tidigt sextiotal. Namnet känner jag igen men snubblade över albumet de gav ut 2015 This is the Sonics. De har kommit och gått genom åren men inte givit ut så mycket material (detta är det första albumet med nytt material på 49!!!!! år). Så denna uppercut till album visar att ålder inte betyder skit. Rulla mig baklänges som dom öser på. Det är straight out rock and roll med klassisk sättning gitarr, bas, trummor, klaviatur och blås. Återigen, det är så mycket attityd, desperation och nerv så man välter.

Det är tolv låtar som alla slår en på fingrarna. Det är hårdare än the Kinks. Kom igen katten, det svänger. Finns en grym konsert från 2015 på nätet som heter Live at Easy street records. Jag har inte stenkoll men förstår att det inte är alla originalmedlemmar men den uppsättningen som lirar inklusive rätt fancy gästartister rockar skiten ur världen. Dom står rätt upp och ned och levererar. De är inga ungdomar men det är dubbelvitalt. 

Helgen hägrar. Weekend Heron! Eller?

"You're sick in your mind, You're sick in your heart. Everything you touch, Just falls apart

There's a name for what you are, With your devilish tricks
Let's just say I've got your number and it's 666"

                -The Sonics

#theawesomemachine #theawesomemachineband #TAM #rnr #rocknroll #hardrock #metal #stoner #doom #stonerrock #fuzz #motörhead #anotherperfectday #thinlizzy #lemmy #kilmister #fuzzrock #oziumrecords  #centurymedia  #daredevilrecords #ellingtonrecords #peoplelikeyou #robertolaghi #oralmajority #andylarocque #warner #philthyanimal

#vinyl #blacksabbath #kyuss #evil #ddrop  #goddamnevil #mothermisery #finalbenson  #uglyornothing #undertheinfluence #soulofathousandyears  #swedenrockmagazine #rollingstonemagazine #rocknrollmagazine #rockbladet #rocknytt #loudwire #goddamnrare #gais #ripplemusic #christian&the2120s #ASK #ofeliaproduction #fasteddie #brianrobertson #bohussound #heavyunderground #evocation #karmatoburn #k2b #thesonics #thekinks #mikkeydee