Kapitel trettiotre

THE AWESOME MACHINE

KAPITEL TRETTIOTRE

Final Benson del två (musiken)

När det begav sig, precis när FINAL BENSON bildats så blev the Hellacopters en stor grej och ett hopp om att skitig rock and roll finns för evigt. De flirtade med MC5 och annat coolt och släppte skivan Supershitty to the max. Det osade r'n'r, garage rock, punk och Nicke Andersson var tydlig med att det var där de siktade.

Vi beskrev själva oss som ångvältsrock som är en ganska bra beskrivning. Men för att vi skulle göra tydligare för bokare och bolag vi kontaktade så beskrev vi oss ibland som något likt Hellacopters tidigaste skiva och det är inte helt fel. Sedan är ju alla band, artister och kompositörer högtravande, pretentiösa och självgoda svin som tror mer om sig själva än omvärlden uppfattar. Det gäller även mig och oss. Jag ser inte Final Benson som en kopia av varken Hellacopters eller något annat utan tycker faktiskt att vi hade något unikt i vår låtskatt. Tyvärr är endast dessa tio låtar det enda bevarade med någorlunda lyssningsbart ljud men det fanns många fler apcoola låtar.

I förra kapitlet om Benson nämnde jag Motörhead, ZZ top och Van Halen. Släng in Supershitty i den mixen så får man i alla fall ett hum. Eller varför inte lyssna själva på det som finns. Det är mest energin som är gemensam. Nu när jag lyssnar tänker jag inte på varesig ZZ eller VH. Släng på en skopa (eller kryddmått mera bestämt) sleazerock så hamnar du ännu närmare. 

Det slog mig som en hammare i ansiktet att det är drygt tjugofem år sedan dessa spelades in. Tycker att de står sig fint. Det var en annan tid, man kanske skulle gjort saker annorlunda idag men kul ändå. Jag ska ge en snabb beskrivning av låt för låt hur jag upplever dom nu när jag lyssnar med nya öron. Spock. Sedan får vi se om jag hinner med hur det rann ut i sanden och sattes på paus för att sedan sluta existera. Kul att det kommer upp för streaming hur som helst. Vi förväntar oss inga mirakel men bättre att någon kan lyssna än ingen.

Albumet startar med Lot's of rock'n'roll (only cure for my soul) som är en rocker som smiskar på bra. Ett rockigt riff med sleazestänk som välljudande gitarr ihop med elak distad bas spelar unisont och Christer matar trummorna som om livet stod på spel. Det är smisk, koklocka och integrerade trumfills som bara lyfter utan att störa (som vissa trummisar gör). En oneliner refräng med 50-talsflört. Raka rör och ett jävla blås helt enkelt. Här är något jag tycker vi lyckades med likt Van Halen rent attitydmässigt och det är att införliva en viss humor utan att bli klatchigt, töntigt och daterat. Det är inte många som lyckats. D-A-D i viss utsträckning och även band i Queens of the stoneage skolan. Där riffen ofta osar ironi. Mycket är fantastiskt men själv är jag lite allergiskt när man hör att riffen spelas på skoj istället för på liv och död. 

Låt två heter You och är en boogie som örfilar. För tankarna till Transport Leagues bästa stunder eller kanske lite Entombeds death'n'roll. Elak och smutsig jälva boogie from hell! Det är inga mastodontlåtar överlag, plattans tio låtar klockar in på under 29 minuter totalt. Blås blås blås.  

Tredje kompositionen heter Picked Up och gavs ut på samlingar av både Daredevil Records (Burn the streets Vol. 4, 2005) och HDP Records (2002 på A collection of great dance tunes Vol. 3). Låtens huvudriff är i femtakt och lånades och skrevs om till the Awesome machine's låt Desire som gavs ut på Under the influence, även det en grym låt. Har för mig att det först var Tobbe som vrål diggade låten och föreslog makeovern och att vi andra glatt hakade på.

Vers, bryggor skulle mycket väl kunna vara något Mötley skulle kunna släppt på Dr. Feelgood. Gitarrsolo och trumsolo på 5-taktsriffet. Ett jävla blås igen. Bakåtkammad!

Sedan kommer Happy som är ångvält deluxe. Inte snabbt men malande, elakt och hårt i all sin enkelhet och George kryddar låten med riktigt snygga rock'n'roll räkor inbäddat i köttväggen. Även här är det både gitarrsolo och trumsolo, men allt känns bara naturligt integrerat och inte konstlat. What the heck, Carola fläckt! (Sorry).

Wish you were dead är en udda musikskapelse som i mina öron har någon liten countryschwung i sig. Blandat med rock'n'roll, sleaze. Cool. George var inte glad på sin ex-fru. En klart trevlig refräng som självsvänger. Bug of! Ett solo där jag och Christer visar att vi även hade häng i oss och inte bara driv. Precis som jag och Tobbe var mästare på. Att gemensamt driva eller skapa sväng genom att sega ut lite.

Speedy Gonzales är alltså inte en cover på Nationalteatern utan en egen komposition på under 1 och 50 i Ramones-skolan. Rock'n'roll-punk på knock out. Här är det en dubbad gitarr i höger kanal som högst medvetet är totalt sönderdistad. Jag har pendlat mellan att gilla och inte lika mycket gilla det men har landat sedan länge att det är fan asfräckt. Det lägger ytterligare en nivå av attityd på en låt som redan badar i attityd. Damn!

Vi sladdar in på My girl som kanske ligger lite i något som skulle kunna likna ZZ top men inte alls. Varsågoda för min tydlighet. Aningen laidback och ett lite avigt riff i all sin enkelhet. Christer rider på koklockan (har jag sagt att jag älskar koklocka?), ligger även en rymtgurka eller grunka, vad det nu är så tillför det sväng. George visar återigen vilken storslagen rock'n'roll gitarrist han är. Även här flirtar han med 50-tal och country utan att det tar över. Grymish!

Sedan fejdas vi in i My nineties via Jack Nicholson från Easy rider. Ännu en midtemporocker. Lite lugnare verser med effektdränkta gitarrer för är att ösa på i god bonderocksanda i bryggor och refränger. Det närmsta jag kommer i tankarna är Mötley igen. Det var inget jag tänkte då eller något vi strävade efter men nu hör jag det.

Efter detta lilla marginella andhål tar vi på hårdhandskarna igen och Christer börjar med ett coolt trumfill in i Never. Dags för skumtakt. Det var inte heller något jag strävade efter eller satt och räknade på när jag skrev riffet utan något som jag bara lirade för att det var stenhårt. 7 takt får jag det till idag men jag har för mig att det var ännu mera skruvat enligt någon matematikertrummis. Skit samma. Har för mig att jag satt och lekte med figurer inspirerade av Sabbaths Zero the hero från grymma Born again med Ian Gillan (märklig men bra konstellation). Vilket i sin tur sägs inspirerat även Paradise city av Guns. Inget är plagiat men tre klart übercoola riff. Ovanlig låt även i uppbyggnad då den saknar brygga/stick utan har bara vers, refräng och solo men funkar bra ändå. Det flyter på. Refräng och solo är ren rock and roll och ett herrans ös. 

Sista låten heter Love och är en lite stolpig historia i verserna. Nu här jag hör den så är den faktiskt också bara uppbyggd på vers och refräng och ett långt outrosolo som jag absolut tänker på Slash och Duff och hela Guns i arrangemang, sound, spel och hela baletten utan att på något sätt vara kopierat. Förbannat coolt bara. 

Skivan rattades av Dick Börtner och producerades av oss själva men han var väldigt bra på att få ut hur vi lät.

Tack och god natt för denna dagen!

"Punk's not dead"

            -The Exploited

#theawesomemachine #theawesomemachineband #TAM #rnr #rocknroll #hardrock #metal #stoner #doom #stonerrock #fuzz #zztop #vanhalen #motörhead #overkill #hellacopters #fuzzrock #oziumrecords  #centurymedia  #daredevilrecords #ellingtonrecords #spock #peoplelikeyou #robertolaghi #oralmajority #andylarocque #warner #supershittytothemax

#vinyl #blacksabbath #kyuss #evil #ddrop  #goddamnevil #mothermisery #finalbenson  #uglyornothing #undertheinfluence #soulofathousandyears  #swedenrockmagazine #mc5 #rollingstonemagazine #rocknrollmagazine #rockbladet #rocknytt #loudwire #goddamnrare #gais #ripplemusic #christian&the2120s #ASK #ofeliaproduction #garagerock #steamroller #punk #detroit #bohussound #heavyunderground #evocation #nickeandersson #DAD #queensofthestoneage #transportleague #entombed #deathnroll #mötleycrue #drfeelgood #desire #carola #country #bugof #speedygonzales #natialteatern #ramones #jacknicholson #easyrider #zerothehera #bornagain #iangillan #gunsnroses #duffmckagan #slash #paradiscity #dickbörtner #punksnotdead #theexploited