Kapitel tjugosex

THE AWESOME MACHINE

KAPITEL TJUGOSEX

Vinundret i Kana. Go gubbe Jesus som ägnade sitt första underverk till att tillverka mycket vin

Nytt år, nya underverk, välkommen. Jesus underverk har inte med detta kapitlet att göra mer än att det är röd dag, fredag och finfint läge att ta ett glas rött om man vill det. 

Efter att dedikerat ett avsnitt till Magnus Uggla så är jag rädd att förlora min trovärdighet som hårdrockare och dyker därför rakt ner i kvicksilvret igen, fäller ut hornen, intar bredbent position och vevar igång luftgitarrsarmen. Nu jävlar! Dags att lyfta några personliga favoritalbum i olika genrer. Börjar mjukt och slutar hårt så att jag får en känsla av att vara en tuff guy. Egentligen är jag medelålders svenskt mjuktuff. Jag vågar säga ifrån. Ibland. Full av civilkurage. När det inte behövs. Har varit så nära att förändra så mycket så ofta men något kom emellan bara. Synd. Har bra idéer och de bästa av åsikter. Äh, nu slutar jag racka ner på mig själv, jag är lagom och gillar lagom även om man fortfarande gillar rebeller och Ace Frehley. Vi gör halvytliga genomgångar av album för att belysa skivor som bör belysas men blogg-forumet är inte rätt att dissekera i detaljnivå. Det blir lagom. 

Vi börjar mjukt i country/rock/americana landskap och lyssnar på Sierra Ferrell. Har bara släppt ett officiellt album och det heter Long Time Coming. Det är väldigt bra men här går jag direkt ifrån albumet och tar lite om mina tankar om artisten istället. Väldigt underground och kreddig som verkar gått sin egen väg. Jag upptäckte henne i programmet Jills Veranda där hon inte var huvudgäst utan en dom åkte och hälsade på. Jag blev helt såld. Upptäckte att det inte fanns några album eller annat på Spotify då utan bara klipp på Youtube. Hon är coolheten själv med naturligt flow och magiska melodier sjungen med magisk röst och timeing. Googla Sierra Ferrell och låten the Hunter eller Hunting song (finns inte officiellt utgiven ännu vad jag vet), fuckin ey!!! Stomp o fiolstämmor. Yehaw! Hur fan kan det vara så stenhårt? Återigen, musik är inte logiskt. Mjukt som sammet och hårt som Slayer. Jag (ihop med Morris Lovely) var och såg henne på Pustervik och vi blev golvade båda två. Som förband var Maja Francis (det var innan Så mycket bättre) och hon imponerade med om än inte i samma grad.

Vi växlar upp ett hack till en supergrupp som lirade rockig punk med hitkänsla. 

Neurotic Outsiders. 

Steve Jones (Sex Pistols) och Duff (Guns) spelade gitarr, John Taylor (Duran Duran) på bas och dessa tre delade på lead-sången medans Matt Sorum (Guns, Cult mm.) förtjänstfullt höll takten. Steve Jones har alltid varit en fena på rockig punk med hittig känsla, Duff har alltid stått för punkiga vibbar hos Guns och bröderna John och Andy Taylor har alltid visat att dom har rocknroll i sig med Power Station och andra projekt. Duran Durans tidiga skivor var långt ifrån rock men hade ändå något rockigt rebelliskt över sig. Första självbetitlade skivan är fantastisk med låtar som Girls on film, Planet earth och Careless Memories. Tillbaka till NO så är det en helgjuten platta som lätt kan köras rakt igenom på hög volym. Välj lämpligt tillfälle, risk finnes att du blir törstig och vill lyssna igen.

Från punk och rock till riktigt smutsig rock and roll (med några sleazestänk utan att bli äckligt).

the Four Horsemen.

Albumet framför andra är debut LP'n Nobody said it was easy. Har redan nämnt det innan men tål att nämnas igen. Producerad av Rick Rubin och släppt på Def American 1991 men fick ändå inte något riktigt lyft. Mycket berodde på att sångaren Frank C Starr åkte in och ut ur fängelse (och sedan dog i en motorcykelolycka) plus att grungen kom och tog över allt vad rocknroll och sleaze var. Bandet bildades av kompgitarristen Haggis (Stephen Harris också känd som Kid Chaos) från bland annat Zodiak Mindwarp och the Cult där han spelat bas. Rubin verkar varit spindeln i nätet då han presenterat Starr för Haggis, han producerat the Cult's excellenta skiva Electric (som ligger i samma genre som Nobody SIWE), han jobbat mycket med Danzig vars trummis (Chuck) bror (Dimwit) blev trummis för the Horsemen. När brorsan gick bort av en överdos hoppade Chuck in och färdigställde album två. En sörja. 

Spår ett bär albumtiteln och är en örfil av laid back boogiekomp med baktaktsfeeling. Magiska enkla bas och trumkomp, snygga stämmor, kaxig sång, grymt solo, handklapp, vad finns där att inte gilla? 

Spår två är den största hitten i bandets historia, Rockin' is ma business. Också kaxigt laid back samtidigt in your face (finns återigen ingen logik). ZZ top möter Ac/Dc. En hel klase långfingrar i bästa rock and roll manér. Fantastisk kompgitarrist Haggis. Fantastisk sologitarrist Dave Lizmi. 

Tired wings börjar också med booggiekomp (och slide). Can't stop rockin låter som gammal Ac/Dc med Axl på sång. Wanted man med ensam baskagge genom låten, boogiekomp, upprepande fraser, handklapp. Let it rock, mera AC-pastisch. Hot head, ja, vad ska man säga, kanske Rock and roll damnation... För att få plats med fler plattor lämnar jag resten av denna skivan åt er själv att utforska. Gillar ni Ac/Dc, klassisk Status Quo, the Cult's Electric med en skvätt LA-rock så är detta skivan framför andra.

Den smutsiga rocken röjer vägen för tung, tyngre och tyngst. Tar Mordors stentrappor ner i underjorden. Kedjor rasslar, stegen hasar, man känner blickar från alla skumma skrymslen och vrår. Doomen står för dörren. Tony Iommis svenska lillebror Leif Edling håller i rodret. 

Krux 

Jag har ett problem. Har för mycket att säga. Om allt. Långrandig. Grönsvart. Fint. Vet inte vad jag ska börja med när det kommer till Krux. Så många spännande kopplingar och annat så det slår kortslutningsgnistor i hjärnan. 

Börjar i en simhall i Fjärås någon gång 86-87 skulle jag tro. I gympahallen vägg i vägg med simhallen för att vara nogräknad. Det ska man ju. Sedan får jag nog skumma förbi detaljer snabbt, annars är vi kvar här till tjugo tjugofem. 

Jag spelade med bandet Calibur på en rockkväll där dom hade bokat oss och andra lokala band (bland annat Mattans ((som omskrivs här i bloggen då och då)) dåvarande band med en blind trummis, en tv-hallåa som gitarrist och en bassist som numera återfinns i Made in Iron). 

Headline akt: SWEDISH EROTICA. Damn! Det är grejer till båten det. Göteborgs första och största sleaze/hairmetal band startat av Magnus Ax (MUG, Sticky Fingers och även den enda mig veterliga utombandliga låtskrivaren i Motörhead med den ap-bra låten Civil War). Andy La Rocque var med i en tidig upplaga av bandet. Göran Edman (Malmsteen, Norum och en massa annat) och Dag Ingebrigtsen (the Kids som gjorde Hon är förälskad i lärar'n och TNT) hanterade sången innan kopplingen till Krux kommer in i bilden. En av Sveriges bästa sångare alla kategorier men speciellt hårdrock. Med ett CV som är galet. GALET. Ett axplock av artister/band han jobbat med: 

Treat, Abstrakt Algebra, AB/CD, Yngwie, Therion, Ludor (filmen om bröderna Hårdrock), Candelmass, Norum och numera i Vandenberg och grymma Prins Svart. Ändå är namnet Mats Leven inte känt i varje stuga. Synd. Men bra. För då får jag känna mig lite mer svår och speciell. Vem vill inte vara det. Vänder varje sten för att hitta doom. Inte som alla andra. Speciell. Jag. Öhh. Leven var en av sångarna som vi bollade som möjlig ersättare till Lasse när han slutade i the Awesome machine. Har har tonomfånget, utstrålningen, rutinen, den unika rösten. Vår manager PJ kände honom så frågan gick iväg men Mats hade för många projekt igång och bodde i Stockholm så det var inte läge men han tackade för frågan. 

Krux är aptunga och har hittills gjort tre bra album under tiden då Leif Edlings skötebarn framför andra, Candlemass, låg på tillfällig is (on the rocks huh). Låtar som Black Room och Omfalos (från första) och Small deadly curses (från tredje) är fantastisk metal. Ena gitarren hanteras av ytterligare en all over the place hårdrockare i Fredrik Åkesson (bland annat medlem i Opeth). Sedan avslöjar speciellt gitarr-riff och gitarr-sound (Boss Heavy Metal HM2) på album två kopplingen till ett av de sista banden jag ska ta upp här. Andra gitarren hanteras av Jörgen Sandström och trummorna av Peter Stjärnvind vilka båda gjort flera odödliga dödsalbum med Entombed. Sandström spelade bas med dom från klassikern DCLXVI: To ride, shoot straigth and speak the truth och från och med nästa Same difference (kritiserad av många och enligt dom själva men bra enligt mig) tog Stjärnvind över trumstockarna från Nicke Andersson och de båda var med Entombed till och med grymma Inferno. Även skivan Uprising är vrålcool men hyllningen nedan gäller Morning star. 

Hård, hårdare, hårdast

Det blir en trippelhyllning till svensk dödsmetal med spår av death'n'roll, thrash och ett uns black metal. 

Har tjatat om Evocation från Borås med en av the Awesome machine's viktiga runtomkring människor Tjompe på sång. Stenhårt, svängigt (när man hittat svänget i döds), bra melodier (när man väl hittat att det finns melodier i döds). Kan lyfta ett album om jag måste och det måste jag inte men gör det ändå: The shadow archetype. Fantastisk skiva. Jäkla klipp i liret och grym frasering i growlet. Condamned to the grave, vilken hit! Men det finns mycket genom hela katalogen, Divide and conquer, Apocalyptic, Dead calm chaos, Cronic hell... 

Witchery som känns som lite av ett projektband vid sidan av ännu större band som the Haunted, Arch Enemy, Mercyful Fate och annat kul är ändå genuint högklassigt och rullat på sedan nittonhundranittiosju. De gjorde fyra feta fullängdare och en riktigt bra EP där dom börjar med fyra ashårda metalklassiker i thrash/death-kostym (Accepts Fast as a shark, WASP's I wanna be somebody, Judas Riding on the wind och Sabbaths Neon knights) innan albumen jag ska nämna. Witchkrieg släpptes tvåtusentio och innehåller ett av världshistoriens hårdaste riff (gitarrspel) i låten the God who fell from earth. Plattan gästas av hjältar som Hank Sherman (Mercyful Fate), Andy La Rocque (King Diamond), Kerry King (Slayer damn it!), Gary Holt (Exodus) med flera. En charmig flirt med Motörheads Deaf forever i låten Devil rides out. Fullt av godis. Sedan gör dom två grymma plattor (med låtar som Nosferatu och True north) till innan dom släpper ett av tjugo tjugotvås bästa album Nightside. 

Entombed avslutar resan som tog mig tillbaka till trovärdig metalhead. Vem bryr sig? Vid 50 års ålder också! Skit samma, märker att jag tappade bort ett album som jag hade tänkt på till detta kapitlets resa men nu är det långt tillräckligt så kommer att göra en liknande redogörelse för ytterligare några album längre fram. Det borttappade var Another perfect day så där har vi en cliffhanger som heter duga.

Nåväl, Entombed har gjort hur mycket kul som helst och en av dom hårdaste sångarna genom tiderna som tyvärr gick ur tiden tjugo tjugoett, LG Petrov RIP. 

Inte nog med att dom var med och formade ett sound (Scandinavian death metal) utan uppfann hjulet en gång till och blev urfäder till death'n'roll med start i Wolverine Blues. Efter att gjort några klassiska d'n'r skivor så tog dom ett steg tillbaka (men inte helt) till mera traditionell döds i MORNING STAR. Återigen kan vi rada upp klassiker så det gör vi inte utan börjar i början med Chief rebel angel med sitt grymma intro på nylonsträngad gitarr och piano. Så hårt. Sedan blir det bara hårdare. Peter Stjärnvind går bananas bakom trummorna. Varenda låt är bäst. Bringer of light. En rak höger i Ensamble of the restless. SMISK. Out of heaven, Young man nihilist... on and on and on. Lyssna bara. 

Ännu hårdare.

Slayer. 

Hey, you're better than all the rest, 

You're god's special creature, intelligence at it's best

You fist-suck the planet in style and lick your fingers clean

But now you wake up in a pile of shit, gone is the dream

And you scream but there's no-one there, you got to pay your own fare

Your dick i sore and you're all alone, HURTS LIKE HELL WHEN IT HITS HOME

                    -Entombed

#theawesomemachine #theawesomemachineband #TAM #rnr #rocknroll #hardrock #metal #stoner #doom #stonerrock #fuzz #jesus #magnusuggla #uggla #sierraferrell #acefrehley #longtimecoming #fuzzrock #oziumrecords  #centurymedia  #daredevilrecords #majafrancis #ellingtonrecords #peoplelikeyou #robertolaghi #oralmajority #andylarocque #såmycketbättre

#vinyl #blacksabbath #kyuss #evil #ddrop  #goddamnevil #mothermisery #finalbenson  #uglyornothing #undertheinfluence #soulofathousandyears  #swedenrockmagazine #rollingstonemagazine #rocknrollmagazine #rockbladet #rocknytt #loudwire #goddamnrare #gais #ripplemusic #christian&the2120s #ASK #ofeliaproduction #neuroticoutsiders  #bohussound #heavyunderground #evocation #jillsveranda #slayer #stevejones #sexpistols #duffmckagan #gunsandroses #johntaylor #duranduran #mattsorum #thecult #andytaylor #powerstation #thefourhorsemen #nobodysaiditwaseasy #rickrubin #zodiacmindwarp #haggis #danzig #electric #zztop #ac/dc #statusquo #axlrose #mordor #tonyiommi #leifedling #krux #calibur #swedisherotica #madeiniron #MUG #motörhead #civilwar #göranedman #Malmsteen #Norum #dagingebrigtsen #thekids #honärförälskadilärar'n #TNT #treat #abstraktalgebra  #AB/CD #yngwie #therion #ludor #candelmass #vandenberg #prinssvart #matsleven #fredrikåkesson #opeth #bossheavymetal2 #jörgensandström #peterstjärnvind #entombed #DCLXVI #nickeandersson #morningstar #dödsmetal #deathnroll #thrash #blackmetal #theshadowarchetype #condamnedtothegrave #witchery #thehaunted  #archenemy  #mercyfulfate #accept #fastasashark #WASP #iwannabesomebody #judaspriest  #ridingonthewind #blacksabbath #neonknights #witchkrieg #godwhofellfromearth #hanksherman #kingdiamond #kerryking #slayer #garyholt #exodus #motörhead #deafforever #nightside #anotherperfectday #LGPetrov #wolverineblues #morningstar #chiefrebelangel