Kapitel sjugoåtta

THE AWESOME MACHINE

KAPITEL TJUGOÅTTA

Om Thin Lizzy och saker förknippade med dem ur mitt liv

Knyt fyra knutar på fingret. En för nästa fredas release av en ny A S K låt. En för fredagen därefter för släppet av Awesome's Presence of a cyclops mind och ytterligare en fredag fram så släpps tio låtar av mördartrion Final Benson. Sist men kanske störst är vinylsläppet av God Damn Rare Vol. II den sjuttonde. Måste också slå ett slag för Johns band Mother Misery som släppt lite låtar efterhand och senast i december We live we die. Cool stuff! 

I förra kapitlet skrev jag om marknadsföring och sponsorer i dåtid. Måste också lägga en självgod klappande hand på våra egna axlar för jobb i nutid också. För att vara ett band som inte varit aktivt på sexton sjutton år. Intervjuer i tidningar och på radio, poddmedverkan, denna bloggen men framförallt Tobbes jobb med nya videos, trailers, uppfräschning av ljud och gamla videos. Vi har också en fet giveaway contest av merch och skivor om man kollar in TAM's facebook eller Instagram och följer instruktionerna där. Vinnarna utses tjugonionde januari så det finns tid kvar! Tack till Ozium Records som återuppväckte monstret!

Men nu över till dagens ämne, välkomna!

Skäms på mig. Jag har skrivit för lite om Thin Lizzy. Nu ska jag rätta till det. Skulle kunna skriva kilometrar i liten text om låtar och album men väljer att istället skriva lite av varje som har med Lizzy eller Lynott att göra. Mitt liv, min blogg, min kropp.

Under tidiga tonåren så visste jag vilka Lizzy var, hört hitsen dittills men det hade inte fäst på riktigt. Det var okej men lite mjukt och ohårdrockigt. Gillade nästan Gary Moores hårdrockssoloalbum bättre. Victims of the future (83). Coridors of power (82). Lynotts samarbete med samma Gary på Out in the fields och Military man 1985, Lynotts märkliga samarbete med Paul Hardcastle med en lösryckt låt som heter Nineteen, också denna 1985. Rätt fräckt men mycket åttiotal och tydlig trummaskin.

Såg videon till Thunder and lighting och Cold sweat på något hårdrocksvideoprogram med Anders Tengner på kanal ett eller två (fanns bara två TV-kanaler då, svårgreppat nu) och gick igång på det hårdare stuket. Med John Sykes på ena guran och honom hade man stenkoll på från Whitesnakes Slide it in US-utgåvan. En invecklad historia med två olika utgåvor med olika gitarrister. I Europa med min favorit Micky Moody och US-utgåvan med John Sykes. David Coverdale hade börjat bry sig om utseende och Moody såg för mossig ut medan Sykes fick damerns hjärtan att smälta med sin lejonman. Jag gillar båda, Sykes är också en ascool gitarrist men alla kopplingar till Lizzy för mig på den tiden (jag håller skämskudden för ansiktet när jag skriver detta) var att det som var kopplat till Lizzy var bättre än vad jag tyckte att Thin Lizzy var. Som jag skrivit flera gånger och kommer även att ägna fler ord till någon gång framöver så älskar jag Motörheads Another perfect day (83) där Lizzy-gitarristen Robbo färgar LP'n med melodi och musikalitet som inte funnits hos Motörhead varken innan eller efter på gott och ont. Jag tyckte att det var så bra att jag färgade min överarm som omslaget. Som sagt, massor av Lizzy-kopplingar men själva Lizzy kom senare för mig.

1986 läste man om Phil Lynotts död i alla tidningar men framförallt i OKEJ där det bredde ut sig lite mera. Man greppade det inte riktigt, hade som sagt släppt Out in the fields och Nineteen ganska nyss och det lät engagerat och fräscht. Inte släpigt och dammigt som om han var helt inne i en dimma. Tragiskt nog så är ju djuret människa av naturen psykiska asätare så när folk dör så blir man mera intresserad.

Runt 85 tänker jag mig att Calibur bildades av mina blivande medmusiker och allmänna vänner sedan dess George på gitarr och Tobbe på trummor och jag hoppade med strax efter för att ersätta Staffan på bas. Vi skaffade replokal i Klasberg Vallda och där huserade N'Gang (melodifestivalen bl.a.) och Norden LIght (med Christer Mentzer på sång känd från Silver Mountain, Von Knorring på trummor från Malmsteen och John Herlogson på gura från Snowstorm). I centrala Kungsbacka fanns Kingstongänget med det som så småningom blev nu aktiva Manimal och bland andra så fann man en JJ Scat som huserade olika hårdrockskonstellationer. I Fjärås hängde Mattan och hans kompisar och även Morris Lovely i tidiga band. Det var olika falanger och alla kände mer eller mindre till varandra. Det var sund konkurrens och grupperingar som ändå blandades upp efterhand. 

Sedan fanns ett gäng lite utanför dom andra och det var Åsa-gänget (sommarparadiset fem mil söder om Göteborg där det var sjöslagsmidsomrar runt denna tiden. Slagsmål, fylla och knivmord, värst i Sverige). Polis Anders och andra härliga namn jag kommer ihåg. Tror att han spelade med Nisse (lätt att kalla honom för Åsa Nisse) och Niemi. Dessa två var kopplingen till Thin Lizzy. Nemi och Nisse var GALNA i Lizzy och spelade mestadels covers av dem (tror att Anders Timmerås som också gick med i Calibur och senare gästade på the Awesome machines första album på låten No share spelade med dom, men jag kan ha fel). Vad jag vill minnas så gjorde dom det bra också. Båda två hade spikrakt (stripigt) aplångt hår. Nisse på gitarr såg ut som Scott Gorham, Niemi på bas såg inte ut det minsta som Lynott. Detta gjorde också att jag blev lite mera nyfiken. När folk blir så tok-galna i någonting så bör det ju finnas något att gilla. Så Robertsons medverkan i Motörhead, Gary Moore soloskivor, Sykes plattor med Whitesnake, Lynotts solosamarbete med Moore, Nisse och Nemis TL-mani, Anders Tengners videoprogram och tillslut Lynotts överdos killed my curiosity och knockad blev jag. Blev lika TL-tokig som alla andra med fungerande öron.

En spinnof på ämnet med Niemi/Nisse och Åsa är att vi spelade på en rockgala i Åsa gympahall. Calibur var lite kända för att vara badboys och vi festade ganska hårt så arrangörerna hade speciellt sagt till oss att det var en alkoholfri spelning när dom bokade oss. Vad gör man som äkta tonårsrebell då? Såklart fyller vi min rektangulära bas-case som har ganska mycket tomrum runt bashalsen med öl. Basen vägde mycket i sig själv men nu var casen som en cementgris att bära omkring på. Tror dock att spelningen gick bra och att Lizzy-coverbandet var bra och påverkade mig i rätt riktning vad det gäller huvudämnet. Säger jag detta med stolthet? Nja, lite. Fnissar lite i mjugg i alla fall. 

Har läst flera biografier om Lynott och Lizzy, sett dokumentärer men inte sett långfilmen Phil Lynott, songs for while I'm away ännu. Letar med ljus och lykta efter den men inte hittat ännu. Ok, kanske inte ljus och lykta men letar halvaktivt i alla fall. 

Filmens titel kommer från en låt som första sättningen av bandet där dom var en trio med Eric Bell som ensam gitarrist gjorde. Som trio spelade dom in tre plattor som alla är värda att lyssna på med klassiker som the Rocker, Little girl in bloom, Whiskey in the jar, Gonna creep up on you, Sarah (första versionen). Lynotts melodier och låtskrivande är magi även här trots att det är först på fjärde skivan Nightlife som den mest klassiska sättningen med två stämspelande gitarrer cementeras. Eric Bell ersätts med jänkaren Scott Gorham som kom att hänga kvar till slutet. Skotten Brian Robertson blir andra halvan av en av dom mest kultförklarade gitarrduorna som någonsin funnits. En galen ungtupp som spelar skiten av dom flesta men också festar så hårt att han flera skivor senare kickas och kommer tillbaka och kickas igen.

Nightlife innehåller grymma Sha la la och I'm still in love with you (med solo av Gary Moore) men sedan kommer första hundraprocentsklassikern Fighting. Innehåller Wild one, Suicide, Rosalie och så vidare. Ändå är det bara förborstningen för deras största album Jailbreak. Låten med samma namn, The boys are back in town, Cowboy song, Emerald...herregud!

Det är så mycket som är oefterhärmeligt med Lizzy. Lynotts röst. Hans fraseringar och timeing. En fantastisk basist. Hade en intressant diskussion med en vän när vi lyssnade på Thunder and lightning skivan nyss. Phil spelar stenhårt och med plektrum. Det borde låta hårt, tråkigt vitt 80-talshårdrock men han får det att svänga svart. Hur? En av mina bashjältar helt klart. Gitarrstämmorna såklart. Brian Downey på trummor är vansinnigt viktigt. Både teknik och sväng, framförallt sväng. Lizzys låtskrivarskatt. Så mycket som är så mjukt och ändå är det så hårt. Det som är mjukt som sammet är ändå inte sliskigt, bara bra och vackert. Merparten är skrivet av Lynnot men även alla övriga medlemmar genom åren bidrar med bra låtar.

Efter Jailbreak fortsätter dom lika bra med Johnny the fox. Don't believe a word, Massacre. Sista plattan med Robertson som fullvärdig medlem sedan kickades han men återanställdes till Bad Reputation där de bara är en trio på framsidan (Lynott, Gorham och Downey) men på baksidan står det att Brian Robertson är med i bandet (men spelar bara på tre av spåren). Ännu en fantastisk skiva med mjukisfavoriten med sax och en fin historia, Dancing in the moonlight.

Now we go steady to the pictures, I always get chocolate stains on my pants and my father he's going crazy, he says I'm living in a trance but I'm dancing in the moonlight!

Opium trail, Soldier of fortune, Bad reputation unt so weiter. 

Liveklassikern Live and dangerous släpps 1978 och ses av många som en av världens bästa liveplattor och jag håller med. Sedan säger rykten och källor i böcker att det är ett relativt tillfuskat album men så verkar det vara med 90 procenta av alla liveklassiker så what the heck, låter det gôtt så låter det gôtt! Sedan blir Robbo kickad igen. 

Scott stannar kvar men får en ny vapendragare på Black Rose i Gary Moore. Ännu en klassiker (Lizzy har bara gjort klassiker). Nya versionen av Sarah blir en hit. Waiting for an alibi, Do anything you want to. Moore blir kortvarig och ersätts av den något anonymare bluesgitarristen Snowy White men likförbannat slänger dom ur sig ytterligare två magiska album med honom. Först Chinatown som ligger ganska likt sina föregångare i låtar och känsla. Killer on the loose, Geonocide (killing of the buffalo), Chinatown, klassiker efter klassiker. Tjatig? Nödvändigt.

Nästa album är den första där keyboardisten Darron Wharton står som medlem trots att han medverkat tidigare. Lite motsägelsefull så går det lite mera åt ett mörkare och mera metalljudande sound. Motsägelsen är att White är mera lågmäld och en mera renodlad bluesgitarrist och att keyboard under denna tidsperioden ofta innebar melodiösare sound. Men, som vanligt är det nyanser och ologiskt. På något sätt är det lite mörkare och mera metal men samtidigt är det Lynotts mjuka melodier och röst, hans rytmiska basspel. Låtar som Angel of death och Renegade är mörkare medans det inte är så mörkt i Leave this town eller Fats. En tiopoängare hur som helst.

Sista Lizzy albumet får ännu hårdare sound med John Sykes istället för Snowy White som second axe man. Cold Sweat mördar. Thunder and lightning mördar. The sun goes down, The holy war mördar. Hela skivan mördar.

Får se om the Awesome machines version av Cold Sweat med melodi och text av John Hermansen får se dagens ljus någon gång (läs mer om det tidigare i bloggen). En käftsmäll av energi.

Galet tråkigt att de inte gjorde flera album som band men Lynotts soloskivor är oerhört bra. Solo in soho med Kings call, Ode to a black man, Yellow Pearl. Här är massor av kul musiker med bland annat Midge Ure som var kortvarig medlem i Lizzy men det gick inte riktigt ihop i den kostymen. 

The Philip Lynott album med gästmusiker som Mark Knophler, Scott Gorham, Brian Downey, Jimmy Bain, Huey Lewis och så vidare.

Det finns så många spinoffband (Black Star Riders med Gorham bland andra) och artister som spelat in covers (Norum, Motörhead, Megadeth, Maiden, listan är oändlig). 

Vi har inte hunnit så långt från juletider så avlutar med Lynotts fina samarbete med Steve Jones och Cookie från Sex Pistols, Downey och Gorham från Lizzy under namnet the Greedies som bara släppte en singel som hette A merry jingle. Finns lite grymma klipp på youtube värda att titta på.

Musikalitet är ordet att stämpla allt Lynott rörde vid och den feta kronan på verket var givetvis Thin Lizzy. Stenhårt och lent som kattpäls. Rytmiskt men hårt. Mörkt och ljust. Melodiösa käftsmällar. Ytterligare en bra lyriker som ofta rör sig i samma landskap som Uggla gjorde på sjuttiotalet. Ofta motsägelsefullt som människor är. 

Vi har romantikern och smöraren i A song for while I'm away:

"You are my life, my everything, you're all I have, You are my hopes, my dreams, my world come true, You're all I have, Please heed me now these words I have to say" 

Vi har hårdingen och bad guyen från the Rocker:

"I said: Hey baby, meet me, I'm a tough guy. Got my cycle outside, wanna try?

She just looked at me and rolled them big eyes and said: Ooh, I'd do anything for you, 

'cause you're a rocker!"

Vi har sanningssägaren i Don't believe a word:

"Don't believe me if I tell you, not a word of this is true. Don't believe me if I tell you, especially if I tell you: I'm in love with you"

                -Lynott, Lynott, Lynott

   

#theawesomemachine #theawesomemachineband #TAM #rnr #rocknroll #hardrock #metal #stoner #doom #stonerrock #fuzz #thinlizzy #phillynott #ericbell #briandowney #scottgorham #brianrobertson #garymore #midgeure #snowywhite #johnsykes #darrenwharton #paulhardcastle #corridoresofpower #victimsofthefuture #stevejones #paulcook #sexpistols #outinthefields #nineteen #fuzzrock #oziumrecords  #centurymedia  #daredevilrecords #ellingtonrecords #peoplelikeyou #robertolaghi #oralmajority #andylarocque #warner #thunderandlightning #coldsweat #whitesnake #slideitin #mickymoody #davidcoverdale #motörhead #manimal #anotherperfectday #okej #calibur #n'gang #nordenlight #silvermountain #yngwie #snowstorm #soloinsoho #liveanddangerous

#vinyl #blacksabbath #kyuss #evil #ddrop  #goddamnevil #mothermisery #finalbenson  #uglyornothing #undertheinfluence #soulofathousandyears  #swedenrockmagazine #rollingstonemagazine #rocknrollmagazine #rockbladet #rocknytt #loudwire #goddamnrare #gais #ripplemusic #christian&the2120s #ASK #ofeliaproduction #anderstengner  #bohussound #heavyunderground #evocation #songsforwhilei'maway #morrislovely #shadesofablueorphanage #vagabondsofthewesternworld #nightlife #fighting #jailbreak #johnnythefox #badreputation #blackrose #chinatown #renegade #markknophler #jimmybain #hueylewis #thegreedies #presenceofacyclopsmind