Kapitel tjugotvå
THE AWESOME MACHINE
KAPITEL TJUGOTVÅ
Eller en av gångerna vi spelade på Fellini i Uppsala. Det var vi i orkestern plus hjälten Tjompe som bodde på ett hotell bakom spelstället i någon galleria, helt skruvat ställe att ha en rockklubb på. I alla fall så hade vi ett kalasgig, det var alltid bra gig på Fellini.
Jag fick ett litet napp på en tös efter gigget så jag fick enkelrummet. Som ensam singelkille fick man ta en för laget liksom.
Dom andra grabbarna höll hus i två andra rum längre ner i korridoren, och dom tänkte jävlas med mig och störa mig mitt i vad man nu gör på ett hotellrum med en tös efter en spelning...
Grabbarna visste vilket rum jag bodde i, eller visste dom verkligen det? Dom sliter upp dörren och stormar in i bar överkropp och sjunger och tänder lampan, MEN, det visar sig att dom gått in i fel rum. Dom hade gått in i Agda och Bertil 80 års rum. Hon ligger där i papiljotter och han skriker och ser skräckslagen ut "UT UT UT!" Dom vände på klacken fort som faen.
Tror nog att Agda och Bertil låser dörren hädanefter.
[Vi hoppar vidare i landet]
Första gången vi lirade i huvudstaden så var det på Nalen, eller i källaren av Nalen.
Vi skulle ha ett hypat chilenskt death metal band som förband, minns inte namnet på dom men minns att dom var väldigt bra. Deras trummis höll på att svimma när han såg Tobbes baskagge, den beryktade 28:an.
Dom fick putta in alla sina sovsäckar, jackor m.m. för att han skulle kunna blasta. Det krävs sin man att spela på rediga trummor! [Ljudet blir för "stort" och responsen på pedalklubban blir för långsamt för att passa klassiska death-trummor om man inte är van och tränad.
Det blir svårspelat och dom får inte klippet dom vill ha men fan vad bra det låter om en som kan (Tobbe) spela dubbeltramp på odämpad 28 tummare spelar].
Vi hängde med Jansson från Abramis Brama mellan gigen, störtskön dude som också är en förespråkare av stora trummor!
Tillbaka till Lennart Larsson [ännu ett geografiskt hopp till Bengtsfors denna gången]. Han hade startat en festival som hette 2000 decibel, fyndigt namn för det var ju ändå år 2000 första gången festival körde igång, kunde ju nästan tro att han var från Göteborg!
Vi fick ett gig där 2001 tillsammans med andra band som The Haunted och Candlemass [rätt säker på att In Flames och the Quill också förgyllde festivalen].
Vi spelade relativt tidigt på dagen och sen var det fri hopp och lek med allt det innebar, ni kan ju tänka er en bunt rockband, fint väder och öl.
Det var ju det här med öl då…varje band hade fått en back, ja ni läste rätt, EN back öl per band.
Det var ju en epic fail från festival ledningen, den där fisljumna backen öl tog slut som en löning på en fredagskväll.
Då fick dom andra tre i bandet och Tjompe den briljanta iden att sno [låna] en back, för den dörren var olåst…det märks nog inte…YEAH RIGHT!
Nu var yours truly inte med på det där upptåget, jag var ute på området och kollade in Candlemass och blir bjuden på hederligt bonnabrännvin, hemkört direkt ur dunken.
Ni som känner mig, 1 jag dricker inte starksprit, 2 om så händer att jag blir som en duracell kanin på speed, 3 jag är extremt lättpåverkad och behöver inte speciellt mycket för att bli dyngrak och nummer 4 att jag är allt annat än en aggressiv person.
Klart som korvspad så blev jag så jävla stukad så jag kände att jag fick ta mig backstage och nyktra till lite, dagen var fortfarande ung och många bra band kvar att kasta några ögon och öron på [kasta ögon och öron på bandet i klassiskt black metal manér istället för punkklassikern gobbing, alltså där publiken spottar på banden].
Kommer in backstage och blir påhoppad av festival generalen himself, Lennart Larsson. Han ställer sig och skriker mig mitt i nyllet och anklagar mig för att jag hade mage att sno en back öl på det sättet. Jag ser ut som en fågelholk och frågar honom ”vad sa du att jag hade gjort sa du?” Försöker förklara att jag har ingenting med nånting att göra.
Lennart replikerar, "men du är ju plakat, du har ju druckit upp den så det är ju klart att du har snott den". Nu ruttnar jag och ber honom ta två steg ifrån mig annars kommer han få leta efter sina tänder i gräset.
Jag exploderar till slut för the bottom is nådd och det slutar med att vår manager kommer springandes och drar bort mig ifrån honom, jag har nog inte varit så nära slagsmål sedan jag var tolv år, och då åkte jag dessutom på stryk!
Nu steppar någon från The Haunted fram och berättar jag hängt med dom och kollat på Candlemass och druckit sprit inne på området.
-Okey då, muttrade han till slut och gjorde någon halvhjärtad ansats till ursäkt och jag sa att ursäkten var godtagen med ett långfinger och vinglade därifrån.
...det roligaste i hela denna långa storyn var att när vi skulle köra ner till stugbyn där alla band bodde så kom det en festivalmedarbetare springandes och frågar om vi verkligen ska köra ner dit, för vi hade ju druckit. Snacka om att dra alla över en kam, vi hade vår manager PJ med oss och han var nykter!
Svaret på medarbetarens fråga kom i en hög ljudlig [och fruktansvärt mogen, men men, vi var ett rockband, inte moralförespråkarnas riksförbund] kör inifrån bussen, ”FULLAST KÖR" och "VI HAR STULIT BUSSEN” med en kaskad av asgarv från oss och folk runt vår bil [ja, jag vet, lite skämskudde säger 50 plus-ängeln på ena axeln men också lite roligt skrockar den röde med horn på den andra].
Slutklämmen på storyn var morgonen efter när banden sitter och äter frukost så kommer Lennart och betalar alla orkestrar. Han går runt till borden där banden satt med ett kuvert med gaget i och bytte några ord.
Till slut kom han till vårt bord, inte så många ord mer än att han tyckte att det var beklagligt det som hände dagen innan, men är det något han verkligen inte gillar så är det när folk fyllekör! [Puh, det var det där med den ironiska generationen, ibland blir det fel].
PJ, managern, säger till honom
-Det var jag som körde och jag var nykter, någon måste ju hålla koll på dessa gossar
Ändå snörper Lennart på munnen och säger att vi aldrig kommer få spela där igen och går därifrån.
Men vår käre Ankan, som är en dold komiker [äsch] mailade honom tidigt på året i alla år festivalen fanns med sina lenaste ord, ”Hejsan, tänkte kolla om det finns möjlighet för TAM att spela på årets festival, ser framemot att få ditt svar”
Självklart fick vi inte spela där igen, men det var så himla roligt att Ankan/vi mailade varje år och låtsades som om det regnade och ställde frågan år efter år, kan tänka mig att Lennart måste kokat varje gång det där mailet kom!
Good times!"
Tack för det Christian, nu stänger vi för dagen och ser fram emot nya ord och ljud den sextonde december.
Kommentarer
Skicka en kommentar