Kapitel sjutton

 THE AWESOME MACHINE

KAPITEL SJUTTON

The Soul of a Thousand years del ZWEI

2003

1.    Eating Me Slowly (Guitar harmony and percussion Roberto Laghi)

2.    Forgotten Words (Piano Hasse Asterberg)

3.    Hunt You Down (Guitar harmony Robban)

4.     Scars (Acoustic guitar Anders, Keys, Piano, Mellotron Hasse)

5.     My Friend

6.      Ghost of Patroklos (Drumkit right Channel Tobias Olsson)

7.     Black Hearted Son

8.    Deadly Caress (Percussion Robban, Piano Hasse, Rhythm guitar PJ)

9.     Tom's Serenad (Acoustic guitar Anders)

10.    Bring Out the Dead

11.    Not My War

12.    The Soul of a Thousand Years (Guitar Björn Hedin)

Bonus spår på specialutgåvan av CD's som inkluderade en extra CD singel med eget konvolut. Original CD'n och CD singeln omslöts av ett extra pappfodral med omslagsprint. Exklusiv och cool:

1.    Forgotten Words (Piano Hasse), albumets singel

2.     Burden Fall, outgiven men inspelad under samma session som resten av albumet

3.     Black Hearted Son (Live)

4.     Video till Forgotten Words som multimedia spår av David Kvart

Gitarr och E-bow: Christian Smedström

Sång: Lasse Olausson

Trummor, slagverk, körsång: Tobbe Bövik

Bas, akustisk gitarr, körsång:  Anders Wenander

Producerad av Roberto Laghi och TAM i Oral Majority Recordings

Mixad av Robban, Hasse och TAM i Oral Majority Recordings

Mastrad av Dragan Tanaskovic i Bohus Sound Recording

Utgiven av People Like You Records 

Jamen då drar vi väl igång då. Några armhävningar och sedan ett svanhopp. Det här låter inte som något av våra tidigare och tro det eller ej så på sina ställen finns det fantamig INGET annat som låter som detta. Jaja, självgod och trångsynt igen. Bedöm själva istället. Musiken finns att lyssna på överallt igen nu. Är ni ambitiösa så går det säkert att hitta några fysiska exemplar att köpa på nätet. 

Låt ett. Tio poäng. Eating Me Slowly. Har som sagt många favoriter men denna är i absoluta toppen. Nosar på att vara en epic-låt men kvalar inte riktigt in. Denna hade kunna kortats ner från sina dryga sex och tjugo till kortare utan att förlora essensen av låten. Semi-epic-ett då.

Ett gitarrljud öppnar fyra sekunder innan vi smiskar världen med trummor, bas och gitarr. BAM! Det roliga är att det är lika mycket en percussion insats av Roberto Laghi (med några claves kanske?) som smiskar upp helheten. Jävligt fett hursomhelst. Det är så förbannat tight spelat av mig, Tobbe och Christian (och Robban då alltså) så jag skulle kunna ge hundratals liknelser. Uppe på det lägger Lasse några av sina livs melodier och prestationer. Efter femtio sekunder lägger vi en liten brygga som är så cool. Christian, Tobbe och jag levererar. Musikernerderi, jag vet men öppna öronen och lyssna själva. 

In i vers två, tungt. Refräng som levererar text, melodi och lir. Tight brygga.

Vers tre, det matar på in i nästa refräng och vi lirar på. Älskar mina basgångar och Tobbe och Christians spel med Lasses mästerliga melodier uppepå. 

In i en rockigare brygga och ut i refräng igen. Lite ovanligt arrangemang men klockrent. Sedan maler vi på. Kommer in en tamburin, flera harmonigitarrer varav någon läggs av Robban. Sexigt må jag säga.

Tvåan. Forgotten Words. Plattans singel. Gavs alltså ut som CD singel och som i specialutgåvan av CD'n kom i ett eget plast case ihop med vanliga plattan men inneslutet av ett extra kartong fodral. Tungt. På singeln var det alltså Forgotten Words i musik och videoformat, en outgiven låt från samma inspelnings session som heter Burden Fall och även Black Hearted Son live. 

Låten är inte helt oväntat en kortare och rakare rock-historia. Videon/låten börjar med Hasses försiktiga fingrar på någon form av klaviatur, garageporten åker upp och Diva vaknar. Rätt in i refrängen. Med Nicke Andersson guror, Lemmy-bas och sötfräcka OH-HOOO körer. Hittigt. Versen badar i bra sång, cool gitarr, coolt baslir sedan refräng och vers igen. Älskar Tobbes trumlir i del två av verserna, han och jag limmar som frimärken på kuvert. Refräng gånger två. Solo på rena rama Bryan Adams kompet. Knappt ett solo utan mera en världsklass brygga och så kommer solot i bakgrunden av slutrefrängen istället. Fett. Jag vet att jag upprepar mig men den här bloggen är inte så allvarlig. Den är snäll och förlåtande mot mig. Låten finns med på flera samlingar med tunga band som Transport League, Tiamat, The Crown, Bonfire, Machine Head, Stratovarius och många många fler.

Tres. Hunt You Down. Svincool. Här lutar stora delar åt metal igen. Men på vårat sätt. Med vårat sound. Ascoolt. Relativt originell. Vi har talat om dubbade gitarrer och panorering. Här jobbar vi i kvadrupel. Tobbes Bonham-ish trummor börjar och Christians tighta gura kommer in i singular i höger kanal. Efter cirka fyrtio sekunder kommer basen in i stereo alá Ian Hill (Judas Priest) . Lasse chefar igenom. Mini brygga med bänd och in i vers två och där landar Christian i dubb två, vänster kanal. Diverse coola trumlicks, småfinurliga saker från mig och Christian. Refrängen ger och tar och sju dvärgar. När man zoomar in ser man att de är inte dvärgar utan jättar som är påväg till gruvan. Fiskbåtarna ror utanför de karga bergskusterna. Det luktar tång. Vikingahornen tränger ur hjälmarna. Damn those karga kuster! Får torra fötter. Bäst att trampa på. Tack Tobbe, du trampar för oss alla, vi följer efter. Metal men ändå inte metal. Amon Amarth, har ni hört den här? Downstrokes på bas och gitarr. Feskebåt. Stake i kvadrat.

Hunt You Down hamnade också på en samling med flera tunga band som King Diamond, Dimension Zero, Fireball Ministry och Sparzanza bland andra.

Andhål.

Fjärde visan är något av epic nummer fyra. Scars. 

Efter Tobbes mäktiga dubbeltramp i Hunt you Down så blir det galet skönt för öronen med en nylonsträngad gura mot trumhinnorna. Jag lånade gitarren av Åjörgen. Ytterligare en galen karaktär som passerat ens liv. Övermusikalisk människa som måttligt tagit hand om sin gåva. Han lirade bas i Feel ihop med Tobbe och JJ Scat och troligtvis i några coverband men kunde gjort mer av sin musikalitet (människan har absolut gehör). Tack för lånet av en ypperlig nylonsträngad akustisk gitarr och många trevliga stunder ihop säger jag istället för att racka ner på det, man gör vad man vill. Till exempel köper dyra och ovanliga akvariefiskar i norr och stannar på IKEA Kållered så dom fryser ihjäl i bilen, klassisk Åjörgen variant. 

Jag lade dessa akustiska gitarrer också. Tror att Christian tyckte att det var skönt. Han var underbart prestigelös på det sättet. Han kan ha lagt en stålsträngad acke-gitarr, jag minns inte men tror det. 

Tobbe bankade konsertpukor, Hasse lade klaviatur och mellotron. 

Sedan blev det tungt som tusan. Fullt trumset. Christian matar distguror. Lasse goes bananas i olika variationer av melodin. Love love love it! Ringer ut i harmoniska akustiska gitarrharmonier på strax över fem minuter men ändå en mastodont låt.

Vi växlar upp och hälsar på min vän: My Friend. Under tre minuter. Ett klassiskt Christian-riff. Först enkelt, sedan dubbelt, sedan tippelt med wah wah bas sedan stampar jag ur wah wah och kör ett varv till så kommer sången in. Det matar på. In i brygga och in i vers osv. Boom shakalack så var det slut. Ännu en samling på lut för My Friend med bl.a. Danko Jones, Division of Laura Lee, Mannhai och Turbonegro. 

Andrum. 

Sedan kommer ett alster tillskrivet absolut största del Tobbe. Ghost of Patroklos. Också helt klart en kandidat till att vara en semi-mastodont-låt trots att den inte är så lång. Eller så lägger vi den ihop med instrumentala mästerverket Cruise Control från Ugly. 

Hursomhelst så är det ett supercoolt verk. Tobbe ville utmana och tog in sin kompis från Boogieman som också hette Tobbe att lira sväng-trummor så de tar varsin kanal. Vinden viner och the two Tobbes matar stora Ludwig trumset i varsin kanal. Lyssna gärna med lurar. 

De börjar med att lira i stort sett unisont. Ungefär som man dubbar gitarrer fast trummor istället. Övriga instrument som gitarr och bas blir mera av atmosfäriska ljudmattor. Efter ett tag slås takterna ut. Klagosång börjar ihop med ett elakt städ. När takterna drar igång igen så växelspelar Tobbe och Tobbe med smakfulla fills medan den andra kompar. Vrålcoolt.

Dags för ännu en live-favorit och en favorit rent allmänt. Tunggung i skumtakt. Rockande skumtomtar. Det är inte så mycket ironi i låten dock. Tungt och svängigt. Här är det istället Christian som lägger en extragitarr på verserna alá Ian Hill (just det, den underbart sparsmakade Judas Priest basisten). Annars spelar jag och Christian versriffet ihop. Tobbe spelar svängigt som vanligt. Lasse levererar både text och melodi. På publikgolvet var det en del headbanging. På scenen också. Christian lirar förbannat snyggt metal, groove, slide, allt i ett. 

I vers två är det bara bas och trummor ihop med sången. Några kommentarer här att Tobbe lägger lite körsång som mer blir som ett rytminstrument. En väl bevarad hemlighet är att orden som sägs är Bin Laden, Bin Laden, Bin Laden. Finns inget politiskt eller djupare mening mer än att det var just ironiskt och passade oerhört bra. Vi skrattade väldigt mycket när vi lade det första gången i förproduktionen gjord i Kingston Studio Kungsbacka. Osmakligt? Nah, det kom så naturligt och man måste se det roliga i eländet ibland. Det är även Tobbe så står för mörkrets makters röst som talar om hur vi går tillväga i de mörka kulvertarna hos Hin Håle. Sedan ett fräckt solo, först enkel melodi sedan cool slide över boogietolva på basen in i refrängen som efter några vändor och lite mera slide höjs en tonart. Carola borde vara stolt över oss. Vi har inte en schlagerhöjning utan många. Vi var the Doom Herreys. Låten heter Black Hearted Son,

Vi kastar oss över en som väger lite på att ramla in som en mastodont låt men hamnar istället på doom-prog-listan. Älskar denna. Tack vare sitt progressiva arrangemang så spelade vi aldrig denna live även om vi skulle älskat det. Vi skulle behövt en live produktion alá guns'n'roses för att gjort den rättvisa. Låten klockar bara in på runt tre och femtio men hinner med en massa kul saker.

Den heter Deadly Caress och börjar med ett burkigt bas/trum intro där ljudet fångas upp av rumsmikrofoner. Det innebär alltså att den tar upp alla ljud samtidigt precis som det låter i rummet. Höjer man volymen på mixerbordet så höjs både bas och trummor. Tobbe och jag spelar fantastiskt bra ihop. Det är helt medvetet att vi inte följer takten utan vi släpar och sackar för att ramla in i takten igen. Det är doom av högsta klass. Lasse lägger viskande sång som ger krypningar över skinnet. Rena rama King Diamond. Efter femtio sekunder klickar vi in närmikrofonerna och får fett, tungt sound. Då fångar man alltså upp trumma för trumma med separata mickar och kan höja virveltrumman utan att röra baskaggen. Likadant med övriga instrument. 

En kyrkklocka kickar in versen (älskar kyrkklockor) och disco hi-hat en kort stund, galet sväng. Diskret pianokomp av Hasse som ger klang och djup. Mäktig refräng och sedan sjuttiotals solokomp med tretakt och en kompgura av manager PJ. Prog. 

Breathing time again. Behövs efter all tyngd och mörker.

Det kommer i form av ett litet stycke på en minut som är helt min skapelse. Tom's Serenade är en hyllningstlåt till min förstfödda son Tom. När han hade svårt att komma till ro när han började sova själv i sin spjälsäng krävdes mycket tålamod. Man hade sina metoder. En sak som funkade för mig (och honom) var att jag satt och plinkade på min knallgula akustiska gitarr som jag fått av min fru Camilla i 30-årspresent. Det behövde inte vara något speciellt jag spelade utan han blev lugn av att höra ljudet och känna närheten. Men det blev att man testade lite riff, spelade lite plockmelodier och detta var en sak som kom fram. På skivan är det lagt med knaster och svaj så det låter som en skev 40-talskiva.

Ett dåligt samvete som skaver lite är att jag inte fått givit ut någon hyllning till min andra son Ted men är säker på att han vet i hela sitt hjärta hur älskad han är. Vem vet, det kanske kommer någon gång, jag är inte död än.

Vi hoppar vidare och får ett nytt njurslag. Bring Out the Dead som hamnade på ytterligare en volym av Burn the Street med bland många andra Hermano och Nebula. 

Tobbes golvpukespel driver bas och gitarr framåt. Håll i dig and buckle up. Det öser på bra med sköna småräkor och melodier. I refrängen två och framåt kör jag några körinsatser som är stenhårda. Robban kunde inte sluta att skratta och var så nöjd så han ville ge nobelpris i körsång. Solot svänger på och Christian kopplar på Ace-tonen i fingertopparna och klämmer även av en Stones-pastisch. Härliga bas och gitarr harmonier och ett melodisolo på basen kompat av en hederlig rocktolva på guran. Refräng och slut.

Nu närmar vi oss slutet av album tre. Vi har två stopp kvar och båda är kind of epic. Den första av de två heter Not My War och är en klassisk upptrappningslåt. Monotont och hypnotiskt börjar den söva oss i mjuka, tysta tillslag på stränginstrumenten. Tobbe nuddar knappt virveln. Jag kör grund riffet odistat, lågt och med wah wah medans gitarren lägger atmosfäriska ackord, flageoletter och ljud. Lasse börjar räkna upp i ännu en bra text när gitarren masserar igång med riffet. Bas wah wah'n knådar ikapp. Efter varje versdel markerar ett hederligt gammalt handklapp. Intensiteten ökas succesivt men första ordentliga uppväxlingen kommer efter tre och en halv minut då jag stampar in distpedalen (en gitarrdistpedal från MXR Distortion +, snyggt senapsgul). Samtidigt trycker Lasse på och distar rösten mer, dittills har han sjungit rent. Efter knappa fem minuter brakar hela trumsettet igång och jag trampar ur wah wah'n. Ett crescendo av trumfill, basgångar, gitarrharmonier och refrängskrik. 

Lasses harmonier genom hela låten är väldigt bra, som sagt, hans jobb med den rena sången gav verkligen frukt. Att Robban var hård som flinta i producentstolen var inte heller fel. Lasse var många gånger frustrerad och förbannad men så blev det bra också.

La grande finale. Titellåten the Soul of a Thousand Years är ett mystiskt doomverk som jag verkligen också älskar. Doom-riffen avlöser varandra och det är munk-körer och största delen instrumentalt med undantag för refrängen som upprepar just the Soul of a Thousand Years. Tobbe hänger på trumtakten så gött så gôtt. Det är ljud som får en att känna att man går i katakomberna under en katedral. Munkkåporna nedfällda. Wah wah basen skär medans munkarna körar i andra versen. Här gästas vi av Björn Hedén på en extragitarr (som numera går under namnet Elliot Berlin). Titta djupt in i sprickan så ser ni Gollum kräla.

...and Thousands and Thousands to Come

        -the Awesome machine

#theawesomemachine #theawesomemachineband #TAM #rnr #rocknroll #hardrock #metal #stoner #doom #stonerrock #fuzz #fuzzrock #oziumrecords #vinyl #centurymedia #kyuss #evil #blacksabbath #nacksving #robertolaghi #hasseasterberg #ddrop #oralmajority #goddamnevil #mothermisery #finalbenson #daredevil #ellingtonrecords #peoplelikeyou #uglyornothing #undertheinfluence #soulofathousandyears #andylaroque #swedenrockmagazine #rollingstonemagazine #rocknrollmagazine #rockbladet #rocknytt #loudwire #goddamnrare #daredevilrecords #gais #ripplemusic #christian&the2120s #ASK #shannonsdream #neardeathexperience #sexpistols #motörhead #vanhalen #slayer #adhd #ironmaiden #kiss #fourhoresemen #ac/dc #thinlizzy #entombed #evocation #elvis #sunrecords #slåmighårtiansiktet #thomasstenström #thedoors #elliotberlin #björnheden #judaspriest #ianhill #åjörgen #saganomringen #gollum #amonamarth #vikingar #dvärgar #jättar #mxrdistortion+ #acefreley #rollingstones #hermano #burnthestreets #nebula #kingdiamond #gunsnroses #carola #herreys #hinhåle #skumtomtar #boogieman #dankojones #divisionoflauralee #mannhai #turbonegro #feel #jjscat #sparzanza #fireballministry #dimensionzero #feskebåt #downstrokes #johnbonham #bryanadams #nickeandersson #hellacopters #transportleague #tiamat #thecrown #bonfire #machinehead #stratovarius