Kapitel sexton

 THE AWESOME MACHINE

KAPITEL SEXTON

The Soul of a Thousand years del 1

2003

1.    Eating Me Slowly (Guitar harmony and percussion Roberto Laghi)

2.    Forgotten Words (Piano Hasse Asterberg)

3.    Hunt You Down (Guitar harmony Robban)

4.     Scars (Acoustic guitar Anders, Keys, Piano, Mellotron Hasse)

5.     My Friend

6.      Ghost of Patroklos (Drumkit right Channel Tobias Olsson)

7.     Black Hearted Son

8.    Deadly Caress (Percussion Robban, Piano Hasse, Rhythm guitar PJ)

9.     Tom's Serenad (Acoustic guitar Anders)

10.    Bring Out the Dead

11.    Not My War

12.     The Soul of a Thousand Years (Guitar Björn Hedin)

Bonus spår på specialutgåvan av CD's som inkluderade en extra CD singel med eget konvolut. Original CD'n och CD singeln omslöts av ett extra pappfodral med omslagsprint. Exklusiv och cool:

1.    Forgotten Words (Piano Hasse), albumets singel

2.     Burden Fall, outgiven men inspelad under samma session som resten av albumet

3.     Black Hearted Son (Live)

4.     Video till Forgotten Words som multimedia spår av David Kvart

Gitarr och E-bow: Christian Smedström

Sång: Lasse Olausson

Trummor, slagverk, körsång: Tobbe Bövik

Bas, akustisk gitarr, körsång:  Anders Wenander

Producerad av Roberto Laghi och TAM i Oral Majority Recordings

Mixad av Robban, Hasse och TAM i Oral Majority Recordings

Mastrad av Dragan Tanaskovic i Bohus Sound Recording

Utgiven av People Like You Records 

Innan vi hoppar in på essensen av kapitel sexton så vill jag slå ett slag för Heavy Underground (heavyunderground.se) som haft vänligheten att viga ett podd-avsnitt till the Awesome machine. De kör en timmes-intervju med Tobbe och Christian och det skrapar bara på ytan. Gå gärna in och lyssna så kanske det blir ett avsnitt två. Finns även en finfin intervju med mig på P4 Halland från tolfte oktober i år i programmet Förmiddag i P4 Halland ungefär en och fyrtio in i programmet, surfa in och få en röst på orden. 

Det finns också en purfärsk video till låten Bring Out The Dead med världspremiär idag!!! Check it out! Jag vet i sjutton om jag inte tycker att det är den fräckaste hittills?

Nu till pudelns kärna. 

Vänj er vid superlativ. Jag ÄLSKAR denna skivan. Är sjukt stolt över den. Hade otroligt kul när vi gjorde den. Fick så mycket fina ord och energi av Robban (producent, tekniker och gästmusiker) och Hasse (tekniker och gästmusiker) under inspelningen. Jag lever inte i det förgångna men jag är smart nog att fortfarande njuta av det.

Men, det fanns en mörk hemlighet. Cliffhanger...

Äsch, nu kör vi, nog med cliffhangers. Jag minns inte exakt när men jag vet att det var redan inför inspelningen av TSOATY (the Soul of a Thousand Years). Lasse som är en underbar människa och en stor entertainer, bra sångare och melodimakare, bra textförfattare, kicksökare, rolig som fan och väldigt snäll mådde inte alltid så bra. Lyssnar man på hans texter så finns det mycket mörker och ångest. Längtan efter kärlek (utan något som helst förlöjligande).

Bland annat därför han var en kicksökare. Körde Harley Davidsson, gick på rave-partyn, testade/festade droger, blev frontman i hårdrocksband, körde extremsporter osv. Ganska klassiskt utan att jag är doktor Freud. Sökte gemenskapen i ett band, ett mc-gäng, ett ravesällskap men det han verkligen ville ha var ett förhållande och en människa att ge sig till. Som många andra människor så hade han olycklig kärlek i bagaget och letade ständigt vidare och dövade sig med kickar tills han hittade den.

Detta ihop med att han var enormt självkritisk och hade mycket prestationsångest gjorde att det inte bara var glädje för honom längre med sången. När han sjöng i Boråsbandet Stoneflow och i början av TAM så lutade sångstilen mycket åt hardcore och var väldigt kraftfull och balls out och det hanterade han som en fisk i vattnet men med åren så började han mer och mer uppskatta melodier och ren sång. Hans favoritband blev TOOL och han avgudade deras vackra, rena och sköra sångslingor. Den här sångtekniken behärskade han inte lika självklart men han jobbade på det oerhört hårt och det blev väldigt bra tillslut men på vägen kunde det vara surt och falskt. Ibland kunde han få jobba stenhårt i studion. Då mådde han inte bra, var inte glad.

Tror det förklarar lite av skillnaderna av helhetsintrycken av skivorna också. På första, Ugly, så sjöng han generellt hårdare och hade Andy LaRocque som rutinerat hårdrocksbollplank, på TSOATY hade han Robban som var stenhård med att plocka fram det bästa av en. På Under the Influence saknade vi den personen. Isak som skulle producera satt hellre på Södra Liden och tog en öl och vi övriga i TAM hade inte sångteknikskompetensen att sporra Lasse till en hundraprocentig insats. Nu låter jag negativ mot Lasse men det är jag inte, men det är några låtar som hade behövt en Robban med piska i sångbåset. Kanske på två av spåren. Men mycket av det mjuka på UTI fixade han jättebra, hatten av.

När han då hittade kärleken så gav han ett ultimatum, vi skulle möjligtvis kunna fortsätta som ett studioband och bara göra musik. Inte framföra den live eller åka på turné. Hur mycket vi än älskade Lasse både som kompis och sångare så var inte det tänkbart. Men, han ville sluta med fanan högt och hörde själv att materialet vi hade var något extra så vi kom överens om att göra tredje och sista skivan på kontraktet med People Like You med Lasse och mörkade för ALLA att han ska sluta. Så varken skivbolag, producent, turnébokare eller fans hade en aning om att Lasses dagar var räknade. En stor, tyst elefant i rummet. Givetvis hoppades vi att han skulle ändra sig men det var svårare och svårare att få ur honom nya idéer så vi förstod att det inte skulle hända.

Vi övriga började lyssna efter alternativa lösningar, lägga ut hemliga tjuvfiskartinor, göra önskelistor men vi var bra på att spela teater hela gänget. Efteråt har vi frågat Robban om han anade något men han hade inte en susning. Vi jobbade på stenhårt med gott humör och fin vänskap trots allt. Rätt konstigt egentligen att det funkade men det gjorde det verkligen. Över förväntan.   

Tobbe, Christian och jag ville prestera något bra för att komma vidare med. Lasse ville göra sin svanesång till något minnesvärt. Robban (och Hasse) ville aldrig släppa ifrån sig något dåligt med sin signatur men enligt Robban så var den här inspelningen något extra, han brann verkligen. Han hade velat spela in bandet igen sedan brottar EP'n och till min stora glädje så älskade han mitt bas-lir. Han sa faktiskt att jag var den bästa bassisten han någonsin jobbat med (och det säger inte lite det). Vi snackar då inte om tekniska basister utan det som en basist ska göra. När det kommer till ren teknik finns det många som slår mig på fingrarna men tyngd och attityd, rocknroll och långfinger, det kunde jag leverera med rak rygg. Tack Robban, jag lever på det än idag! Du säger väl inte så till alla tjejer Roberto?

Många fina minnen utöver musiken. Christians älskling Diva (en rottis) var ständigt närvarande, så fin och go. Hasse som var i ständigt behov av att vila en liten stund för att sedan komma upp och leverera rumpskakardanser, roliga skämt, finfina instrumentpålägg och sin allmänna flummighet. Robbans brinnande ögon när han hörde saker i sitt huvud och förmedlade det vidare, rätt man på rätt plats. En videoinspelning för låten Forgotten Words där Diva är med och ett millisekundsklipp av Lasse med black metal sminkning. Tvättbjörns- corpse paint- panda-sminkning. Ville bara skriva dom orden. Kul. Kan varit min idé, inte säker men tror det.

Allt på plattan låter bra, alla tagningar är top notch. Det är HIFI men med sådan hundraprocentig attityd så man kommer inte på tanken att kalla det för överproducerat. Man tänker sällan på Def Leppard när man hör den. Jag älskar mycket av Def Leppard men ni förstår säkert vad jag menar (Hysteria och därefter). Det är väldigt väldigt varierande men har en röd tråd och blir inte för spretigt. Vet att Christian har en lite annan tanke om en av låtarna, att singel-låten bryter av lite för mycket från resten av doomedagsplattan. Forgotten Words är en fantastisk låt men doom är den inte. Världen är nog lite kluven i frågan. Jag ser Christians poäng, samtidigt som att den ger luft åt helheten. Vi levererar den med sådan attityd och punch och liret är allt annat än radiorockigt. Det är mera jab, jab, jab, uppercut och sedan en rak knock out. Hur som helst så är det en fantastisk låt på en fantastisk skiva. Skulle ett annat band spelat samma låt efter noter så tror jag inte att den hade platsat, då är det stor sannolikhet att det hade låtit lite för Bryan Adamskt/radio/action-rockigt. Lyssna och tyck själva vetja, skivan återsläpps nästa fredag den fjärde november.

Alla fyra av oss tog mer plats som individer än tidigare samtidigt som vi lyckades spela som ett band mer än någonsin. På något sätt kunde även Robban breda ut sig och få plats utan att det tog bort oss. Märkligt det här med musik. Jag är peppad på att börja skriva om låtarna, här har jag mycket att säga må ni tro, men det får vänta tills nästa kapitel, ha en trevlig helg!

Just det, jag ändrade mig, ta inte helg riktigt ännu. Får tala om omslaget först, det är inte en big biff men så får nästa kapitel vara ostört om musiken. 

Omslaget är mörkt. En kåpklädd gestalt på en kyrkogård framför ett stenvalv med romerska siffror och text i främmande skrift. Vad står det egentligen? Vi strävade efter (och lyckades tycker jag) att göra musiken rättvisa. Det är överlag ganska mörkt och tidlöst. The Soul of a Thousand Years. Visst är det stora ord men samtidigt så kan den här plattan vara bredvid en massa andra klassiker i en framtid långt långt borta, kanske till och med i en annan galax. Självklart är det också en medveten flirt med Black Sabbaths debutalbum. En otydlig gestalt. En tung stenbyggnad. 

Jag har hundratals band på min topp tio lista. Samma med låtar och album men nummer ett är klart Black Sabbath (bland andra, sorry). Genom livet har förstaplatsen växlat från lågstadiets Uggla, Abba och Kiss, mellanstadiets Sex Pistols och punk sen Motörhead, Van Halen sist men tyngst landade jag i Black Sabbath och där fastnade jag. Med det vill jag ha sagt att det speglar min personlighet, mest bröt och action men ändå med lite finess vill jag tro (Van Halen) men landar i en tung, trygg och stabil doom-personlighet (med lite Slayer ADHD, sorry igen).

Dom andra står fortfarande högt i kurs ihop med andra hjältar som Maiden, Four Horsemen, Slayer, AC/DC, Thin Lizzy, Entobed, Evocation osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv. Tro det eller ej, jag lyssnar på mycket annat än metal också och skulle kunna nämna några sådana artister eller band också men det vill jag inte (förutom the Doors).

Gatefold fotot (av Emma Rytorp) landar i samma färgpalett och stil där vi står uppställda längs en stenmur på Bohus Fästning. Vi är alla jättefina men notera gärna min Elvis tischa (köpt på Ullared). Kärlek. Det trodde han nog inte när han spelade in sina första alster på Sun Records på 50-talets mr. Presley. Vilken sångare hjärta hjärta hjärta

Slå mig hårt i ansikte så får jag känna att jag lever 

        -Thomas Stenström

#theawesomemachine #theawesomemachineband #TAM #rnr #rocknroll #hardrock #metal #stoner #doom #stonerrock #fuzz #fuzzrock #oziumrecords #vinyl #centurymedia #kyuss #evil #blacksabbath #nacksving #robertolaghi #hasseasterberg #ddrop #oralmajority #goddamnevil #mothermisery #finalbenson #daredevil #ellingtonrecords #peoplelikeyou #uglyornothing #undertheinfluence #soulofathousandyears #andylaroque #swedenrockmagazine #rollingstonemagazine #rocknrollmagazine #rockbladet #rocknytt #loudwire #goddamnrare #daredevilrecords #gais #ripplemusic #christian&the2120s #ASK #shannonsdream #neardeathexperience #sexpistols #motörhead #vanhalen #slayer #adhd #ironmaiden #kiss #fourhoresemen #ac/dc #thinlizzy #entombed #evocation #elvis #sunrecords #slåmighårtiansiktet #thomasstenström #thedoors #magnusuggla #abba #heavyunderground #p4halland