Kapitel fjorton

 THE AWESOME MACHINE

KAPITEL FJORTON

th1rt3en or nothing

Oh no, it's friday again! 

Mer nonsens. Till er och mig. Men vi tar ett djupt andetag och släpper mig lös som ett kosläpp. Varför får man dåliga bilder av den meningen? Resetta och tänk grönbete och vår istället. Blinka, blunda och se där, det var väl trevligare! Har ett behov av att skriva lite om allt och ingenting. Det borde ju inte gå att skriva lite om allt? Och att skriva lite om ingenting är ju ändå en överdrift.

Vi börjar med titeln till kapitlet. Lösryckt och inget sammanhang förutom att det skulle varit kapitel tretton men blev fjorton men jag var för lat för att tänka om och gillade ingången att marknadsföra Sleaze rock. Jag kommer ur sleaze-garderoben. Rob Halford skrev Confess och hur viktigt det var för honom att komma ut som gay. Bra bok, gillar Rob mycket som sångare, artist och människa. Jag kommer officiellt ut här och säger att jag gillar sleaze. Inte så mycket men bra är bra. Ok, en gemensam faktor med Halford är att det kanske var uppenbart att han var gay och att jag gillar sleaze. Who fucking cares? 

th1rt3en or nothing. Ser coolt ut eller hur! Det är en låt av Backyard Babies som är vansinnigt bra. Tvekade om jag skulle skriva om den då jag känner att de är aningen(!) posers och sleazers när jag ju själv är en stenhård, svincool, creddig musikälskare som lutar åt seriös metal, doom, death, thrash, NWOBHM (new wave of british heavy metal som inte är så himla ny längre), punk, hårdrock och rock'n'roll. HUH! Jag är lite för fin för posers. Fuck it! GRYM  låt. En sån jäkla rock'n'roll-dänga. Älskar som sagt koklocka och här är en i världsklass.  

Förutom självklara band som Guns och Mötley så vill jag också lyfta att LA Guns har några riktiga pärlor i sin katalog. Tyvärr har dom fler rötna äpplen som är knappt lyssningsbara men albumen som är allra bäst enligt mig är Vicious Circle, Hollywood Vampires och Man In The Moon. En något underskattad sångare i Philip Lewis som har en unik melodiös röst. Spännande band som funnits i tusen tappningar och även två parallella band som båda släppt plattor under samma namn under samma tidsperiod. Skumt. 

Ultimata Sleaze-låten måste vara Face Down från Vicious Circle. Det skriker sleaze om sång, solo, gitarr-riff, körer, trumkomp. En annan sleazig käftsmäll från samma skiva är Nothing Better To Do där bassisten Kelly Nickels sjunger poetiskt. Det är så kantigt och pubertalt att jag bara älskar det. Grymma låtar! En nyare favorit är Well Oiled Machine (av det andra parallella samtida LA Guns, snacka om schizofreni).

En annan top notch låt inom genren för att lyfta det lokalproducerade är Someone Special av Hardcore Superstar. Dom har gjort mycket bra inspelat av bland annat Don Roberto. 

Mina poser-dagar (fast det var egentligen Punk-poser dagar och inte sleaze) tog nog slut i sjuan med mina hemmasydda byxor i regnbågsfärger (då inte lika politiskt som nu) och annat iögonfallande. Därefter och i samband med att Motörhead tog förstaplatsen i mitt coolhetsimperium så blev det långt stripigt hår, slitna jeans, jeansjacka, skinnväst och Volvo svetsglasögon som tog över. Minns att vi i första bandet jag var med som hette Calibur inför första gigget hade med George's syrra Andrea som skulle fluffa hår och göra lite ögonmake-up på oss som jag vägrade. Som tur var så var vi förstående människor som respekterade varandras åsikter. 

Jag hade i och för sig en pimpad bas. Min första bas som jag köpte av en barndomskamrat som heter Ola. Det var en vit Fender-kopia som var av märket Space Ultra (GULP!). Fram med eltejpen och ett Van Halen omslag och vipps så hade jag en VH-stripad bas. Ligger fortfarande stripad och fin i sitt case i garaget.

Trevligt nog kommenterade Ola bloggen för några kapitel sedan och då vaknade ännu fler goa barn/ungdomsminnen sammankopplade till musiken till liv. Robban som gick i parallellklassen gjorde några superfeta gitarrer i papp som han hängde runt halsen och cyklade från andra sidan stan till Klas som bodde på Guldgubbegatan. Vi skulle göra ett playbacknummer till Kiss I Love It Loud. Riktigt bra låtval. Tror aldrig att vi tog det till scenen men kul var det. Trumset av kuddar och kastruller. Pappgitarrer med hockeyklubbskaft som backbone.  

Under denna ljuva (tror inte att jag upplevde den som ljuvlig då, rätt jobbigt att vara tonåring rent allmänt) tid bodde jag i radhus på Tingberget och vägg i vägg bodde Sören som var en årskull upp och var syntare. Jag var hårdrockare. Han hade syntlugg, jag långt hår. Han köpte två exemplar av varje ny syntskiva (en plastades in och en spelades), jag köpte hårdrocksplattor. Ändå kom vi överens och hade roligt ihop. Det fick man inte om man läste samtida läsarbrev i OKEJ. Vi borde hata oss själva för att vi inte hatade varandra. Nu i efterhand är det ju solklart att vi hade GAIS i blodet båda två och att det då inte kan gå fel. Sören som förutom synten alltid gick runt med en fotboll under armen eller vid fötterna spelade Allsvenskanfotboll med det ädlaste av de ädla lagen. Han var en stor dribbler och underhållare på plan. Själv hade jag en farfar (Allan) som spelade på högsta nivån med GAIS och bland annat gjorde en jäkla massa mål i en och samma match mot blåvitt i motsvarande Svenska Cupen innan han satsade på friidrotten och blev nordisk mästare i stående höjdhopp!!! Det var en annan tid. 

När jag började på mitt nuvarande jobb så upptäckte jag med glädje att Sören jobbade där och att han aktivt fortfarande hjälper klubben. Det har blivit många trevliga luncher och promenader sedan dess där vi fångat upp minnen om Tysklandsresor där vi skrattade oss fördärvade åt Chalie Watts (Rolling Stones damn it) utseende. Idag fattar jag inte vad vi skrattade åt, han är ju en stilig karl. Tror att det var att han avvek så mycket från dom andra snubbarna i RS. Förlåt Charlie men jesus vad vi skrattade. Vi kunde inte titta på honom i någon tysk rocktidning utan att bryta ihop. Det var som när man hade suddigumsapor där man böjde armen/handen så att det såg ut som om apan kvävde en gäspning så kunde man inte låta bli att gäspa själv. Eller är det bara jag som hade den som referens för gäspningar? Skit i. Vi har även tagit upp morsesystem av knackningar då vi bokstavligen sov rygg mot rygg med en cementvägg emellan.

Glädjande nog så träffade jag ännu en eldsjäl för GAIS på jobbet, Peo Ek, som lagt tusentals ideella timmar på GAIS (bland annat som valberedare) som vi alla GAIS'are är tacksamma för! Vi delar däremot desto mera rocknrollen som gemensamt intresse. En underbart rolig vän och kollega som gör det roligt att gå till jobbet även när det är tjôtigt. Han har också givit ut en underhållande bok som heter Vilka Har Sveriges Bästa Hejarklack. Läs! Till Sörens försvar så är han en brinnande och passionerad musikälskare och det är fint det med även om inte r'n'r står högst. 

Ska vi ändå snacka jobb och författare/konstnärer så har vi Allan Lennerstad (en grymt trevlig/duktig kollega och vän) som ritar riktigt kul seriealbum, bland annat om karaktären Fiat Defect. Läs! Sedan har vi en lågmäld och duktig medarbetare/vän i Daniel Axelsson som sjöng i punkbandet the Dynamite och väldigt oväntat (med tanke på den lugna personligheten) inte lät helt olikt en Johnny Rotten i affekt. Lyssna! Roligt när folk överraskar. Finns många fler duktiga och trevlig kollegor men nog om det nu.

Nu är det bara tre veckor kvar tills vi återlanserar vårt tredje album The Soul Of A Thousand Years och jag ser fram emot det. Spara 2022-11-04 i era kalender. Sedan har vi ingen uttalad plan men vi har massor av kul grejer vi kan lägga upp. Demos, live-prylar osv. Vi är i diskussioner om en God Damn Rare 2 med Ozium Records men inget klart ännu. Något väldigt roligt är att tack vare att det börjat röra sig lite runt bandet igen så har även ett Amerikanskt skivbolag, Ripple Music, hört av sig och vill återutge till att börja med vår första platta ...it's Ugly Or Nothing på Vinyl och CD igen. Enligt dem så har även CD'n (rent allmänt) börjat att sälja igen vilket var lite oväntat för mig. De är stora i genren och släpper många kul releaser (dock sällan spelade på Mix Megapol). Men en sak i sänder. Vi får se. 

Som avslutning av kapitlet återgår jag till min vana trogen att haspla ur mig ytterligare något som inte supermycket har med något att göra men det är skönt att få ur sig. Har legat och skavt. Vilka är mina favoritgitarrister? Det finns så många och glömmer jag någon här så har jag framtiden för mig.  

Ingen kan missat hur ofta jag pekar åt Ace Frehley. Världens coolaste karaktär och gitarrist (älskar även hans sång). En trevlig story om honom är när jag och Svante gick på Trädgår'n i Göteborg för att se honom solo för rätt många år sedan. Vi råkade vara på väg mot entrén i godan ro när det svänger in en anonym vit folkabuss (typ, troligtvis hyrd på Statoil) till sidoentrén av stället. Ingen står och väntar och det är inte någon uppmärksamhet från någon förutom oss men ut går Ace och skyndar in i solglasögon och höjd jacka för att inte bli fångad av alla paparazzis som inte var där. Klassiskt! Men jisses vilken gitarrton. Inte nog med det, tidigare nämnda Peo försåg mig med en magnifik plastreplika av Ace i sin prime (Alive) att pryda min arbetsplats med. Ace hälsar mig varje morgon välkommen till en bättre dag (ihop med en marshall-4x12 låda och topp och den lite udda vännen Dipsy. Peo själv har Gene, Beavis och Butthead och en hockeygubbe med puck och rörlig klubba medans Allan har Kapten Haddock).

Michael Schenker, samma där, vilken ton. Lätt att hänvisa till klassiska plattor med UFO, Scorpions och tidiga MSG (en absolut favoritplatta alla kategorier är Assault Attack från 1982 med Graham Bonnet vid mikrofonen) men jag måste säga att mycket av hans senare prylar är asbra tack vare hans riff och gitarrton. Långt ifrån allt men mycket. 

Sedan har vi John Norum som i sin tur tydligt lyssnat mycket på nämnda Michael Schenker men kommer undan från att vara ett rent plagiat. Älskar Norums lir (det var det där med tonen). Några av hans soloplattor är rätt sega historier men det senaste låtarna (2022) är riktigt bra. För tankarna till Soundgarden och annat högklassigt. Kanske inte One by One (som låter som dålig 80-tals-hårdrock). Men det andra. Ska komma ett album i dagarna och håller tummarna för att det låter mer som Sail On än One by One

Andy LaRocque, nämnt honom tidigare och som jag också skrivit så var han en favoritgitarrist även innan han proddade Ugly-plattan. Samma där, vilken ton! Vilka melodier och riff. Vilka solon. Ultimata metal-gitarristen. Kärlek.

Skulle gissa att de flesta har Adrian Smith som sin favorit-Maiden-gitarrist och jag vråldiggar honom och hans coolness. MEN, trodde länge att det var Adrian men har sedan analyserat och fattat att det är Dave Murray som har den tonen av de två som jag avgudar mest. När han lirar solon så sjunger det verkligen. Ett magiskt par men måste ändå hylla Dave då det känns som han ibland hamnar i skymundan med sina charmiga äppelkinder.

Billy Gibbons, say no more.

Steve Jones, kanske mest som kompgitarrist och det är nästan en egen kategori där man får slänga in Malcom Young (RIP), James Hetfield, Paul Stanley, Rudolf Schenker, Haggis och en massa andra. Men Jonesys leverans är magisk. 

Scott Gorham och Brian Robertsson i par är magi. Visst är det coolt med John Sykes, Snowy White, Gary Moore men vad sjutton, Gorham och Robertson are the shit! Robertson i Motörhead på Another Perfect Day borde nästan ha ett eget kapitel. En av världens mest underskattade album. Men visst, nu har den väl fått en viss upprättelse. Jag gjorde vad jag kunde och talade varmt om den och tatuerade den på insidan av vänster överarm. Monstret i eld och vatten kittlar armhålan. 

Hur kan man inte nämna Van Halen som jag liksom miljontals andra nerdar är smått förälskad i både gitarrspel och leende undertiden. Ren och skär glädje med magi. Både riff och solon, jesus kristus och den helige anden. RIP.

Tony Iommi.

Gossarna i Slayer, vilka manglar.

Randy Rhoads, tillbaka till tonen. Han borde levt så många skivor till. RIP.

Varsågoda!

För att avrunda i sleazens tecken och fullborda the vicious circle så spelade jag i ett band med Andy Pierce (Nasty Idols), George (som spelade in en skiva med Nasty Idols) och Twisted Christer. Vi repade cirka tre gånger och körde låtar som It's So Easy av Guns och Abba-låtar i sleaze-tappning. Sedan åkte Pierce in i finkan. Stökigt liv och död sedan 2013 tyvärr. RIP.

I'm Snowblind, need a familiar face

I'm Snowblind, think I'm lost in space

        -Ace Frehley

#theawesomemachine #theawesomemachineband #TAM #rnr #rocknroll #hardrock #metal #stoner #doom #stonerrock #fuzz #fuzzrock #oziumrecords #vinyl #centurymedia #kyuss #evil #blacksabbath #nacksving #isakedh #anderskwarnmark #björnafzelius #robertolaghi #ddrop #oralmajority #goddamnevil #mothermisery #finalbenson #daredevil #ellingtonrecords #peoplelikeyou #uglyornothing #undertheinfluence #soulofathousandyears #andylaroque #hardcoresuperstar #someonespecial #swedenrockmagazine #rollingstonemagazine #rocknrollmagazine #rockbladet #rocknytt #loudwire #goddamnrare #daredevilrecords #gais #ripplemusic #sleaze #robhalford #confess #th1rt3enornothing #backyardbabies #NWOBHM #gunsandroses #mötleycrüe #laguns #philiplewis #kellynickels #calibur #viciouscircle #manonthemoon #hollywoodvampires #vanhalen #kiss #iloveitloud #facedown #welloiledmachine #sörenpettersson #okej #syntare #hårdrockare #peoek #charliewatts #rollingstones #vilkaharsverigesbästahejarklack #allanlennerstad #fiatdefect #danielaxelsson #thedynamite #erasermonkey #acefrehley #michaelschenker #msg #ufo #scorpions #johnnorum #davemurrey #adriansmith #ironmaiden #billygibbons #zztop #stevejones #jameshetfield #malcolmyoung #paulstanley #rudolfschenker #scottgorham #brianrobertson #thinlizzy #snowywhite #garymoore #johnsykes #vanhalen #randyrhoads #tonyiommi #slayer #jeffhennaman #kerryking #snowblind #motörhead #anotherperfectday #nastyidols #andypierce