Kapitel nio
THE AWESOME MACHINE
God Damn Rare, del ett
A1 God Damn Evil (Demo), Engineer: Paul Vahala
A2 By No One (Demo), E: Tobbe
A3 For The Weaker Ones, E: John Hermansen
A4 Gasoline, E: John
A5 Digging, E: Robban
A6 Shakedown, E: Tobbe
B1 Ompa Bompa, E: Robban
B2 Above All (Demo), E: Paul
B3 Sun Don't Shine On Me, E: Robban
B4 Demon King (Demo), E: Tobbe
B5 I Never Knew (Live), Mixed: Tobbe
Includes outtakes, rare tracks, demos, and one live track. Recorded between 1998-2005
Vi tyckte att det var väldigt roligt att Skånska Ozium Records ville släppa en LP med oss. Vi kände lite HOO YAA!!! Det gav oss energin att få tillbaka rättigheterna för våra gamla skivor. Det gjorde att senaste sättningen med Christian, Tobbe, John Hermansen och jag träffades alla tillsammans för första gången på sexton år. En av sommarens höjdpunkter. Minnen, musik, kärlek och god öl.
Medans vi väntar på nästa återrelease (Under the Influence 30/9) så går vi händelserna lite i förväg och ser hur John hamnade hos oss men inte hur Lasse lämnade oss, det kommer senare. Gottar och grottar ner oss lite mer i nyligen släppta vinylen (och digitalt) God Damn Rare som redan nu går att avnjutas eller beställas. Höj volymen!
På första turnén efter the Soul of a Thousand Years så hade vi en tillfällig sångare som hette Andreas Thomasson. Han hade bland annat sjungit i ett hårt band från Kungsbacka som hette Roach. Han funkade bra i replokalen inför turnén. Han klarade av Lasses prylar men var något mera av en Phil Anselmo (Pantera) kille. Vi hade förhoppningen att allt skulle växa på oss och bli en fortsättning men när vi kom ut på vägarna så funkade det inte alls. Första gigget var kanon och Andreas gjorde en riktigt käftsmäll till gigg, vi kände stort hopp. Men sedan vet ingen av oss vad som gick snett för han drog sig undan oss andra mer och mer, hängde mest med ljudteknikern, blev packad och var ganska dryg utan någon som helst anledning (vad vi känner till i alla fall). Vet inte om han hade svårt med självkänslan eller om han blev rockstjärna över en natt. Det blev i alla fall ingen fortsättning väl på hemmaplan utan en sångar-audition påbörjades över lång tid. Det dök upp lite roliga, förträngda minnen på vår återträff gällande några av dem.
Vi hade en som vi kallade Rygg Olle, hans frågor var mest om hur han skulle åka under turnéerna: "Åker ni mycket bil och buss eller? Har svårt att sitta för länge för jag har ont i ryggen". Vet inte om han förväntade sig att vi skulle flyga mellan giggen eller att vi skulle fixa liggande transport åt honom. Han var inte aktuell.
En annan pärla var en dreadlock-snubbe med full-on-vegan-inställning. Inget ont i det men vi var inget argt och politiskt band, vi spelade bara arg musik men var glada snubbar (oftast). Christian påminde mig att jag hade en glansepisod som komiker när jag med stenansikte svarade på någon av hans politiska frågor att vi var ett strikt white-power band och hatade alla raser. Detta stämde givetvis inte men han var så skitnödigt seriös så jag tyckte ändå att jag var väldigt rolig. Den bjuder jag på. Han blev inte heller aktuell. Många som kanske tänker, men vad är det för fel i att vara engagerad och vilja förändra världen till det bättre? Korrekt.
Det återkommande problemet var att många inte fixade Lasses höga register. Andreas fixade det men körde lite hårdare approach som vi eventuellt hade accepterat även om Lasse gick åt andra hållet och vi var nöjda med det. När det nu blev som det blev så var han inte aktuell ändå. Ytterligare två roliga auditions var dels Joakim Nilsson som idag sjunger i Graveyard. Han lät bra men var inte så talför och kände själv att han inte riktigt nådde upp på tonerna på många av Lasses låter. Det var på sätt och vis synd då han var cool och sjöng svinbra. Det slutade ju bra för alla, vi fick tag på John tillslut och är supernöjda med det valet och Joakim lyckades ju hyfsat med Graveyard, vilket band!
Sista nämnvärda var en som satte tonerna på höjden galant men det var inte riktigt en stilmässig match made in heaven (hell för oss hårdrockare). Missförstå mig inte, jag är en fan och jag tycker att han sjunger svinbra men det var för sleazigt för oss. Det var Jacob Samuel från Jekyll & Hyde men kanske mest känd från the Poodles. Vi skickade upp ett backingtrack av låten Eating Me Slowly till Stockholm och så lade han sång där och skickade tillbaka. Det var surrealistiskt med hans version för det lät verkligen som LA Guns möter Black Sabbath. Bra men konstigt. Hans kommentar var klockren när vi sa att vi inte var intresserade: "Was it that bad liksom?" på ren Stockholmska. Nej, det var det inte men det lät inte som handen i handsken. Det gick rätt bra för honom också så jag tror inte att han har några hard feelings och skrattar nog på väg till banken.
John fick vi nys om via en samlingsplatta från People Like You som hette the Mighty Desert Rock Avangers där Johns band Nosedive gjorde Burned My Eys. Nosedive bytte senare namn till Mother Misery där John fortfarande sjunger och lirar gitarr. Vi älskade hans röst som utan att låta som en kopia förde tankarna lite åt Chris Cornell (Soundgarden). Attitydig men melodiös. Vilken lyckoträff! Hävdar helt klart att han är en av rocksveriges bästa sångare både nu och då. Killen var/är hur ödmjuk som helst trots att han sjunger som en gud, lirar gura som en motherfucker och skriver mycket och bra låtar, både musik, text och melodier. Varför inte lyssna på MM's alldeles fräscha låt med mördar-riff What Can I Say? Eller någon av låtarna där John sjunger på God Damn Rare. Världsklass!
Ska inte sångare vara dryga och självupptagna divor? I ärlighetens namn så var Lasse långt ifrån någon diva eller krånglig heller (annat än mot sig själv). Roliga jävlar båda två!
Att jobba med John tillförde en annan dimension då han själv är musiker och snappade upp gitarr/musiktermer direkt som det inte är en självklarhet för en som inte själv spelar instrument. Ändå trampade han aldrig oss andra på tårna eller kom med krav på oss. Han bara levererade. Lät oss skriva musiken till största del, var med och arrade men framförallt levererade melodi och text. I nio fall av tio tappade vi hakan när han kom med nytt. Den tionde gången sa han ok och levererade något annat som knockade en istället. Lätt! Johnny Boy!
Världen är liten. När vi skickade frågan till John så ramlade han av stolen då en av plattorna som gick hetast hemma hos honom just då var the Awesome machine ...it´s Ugly or Nothing! Han trodde att vi skämtade men det gjorde vi inte. Även att jag köpte eller sålde (kommer inte vilket) en bas av/till Mother Miserys tidigare bassist utan att veta något om något. Strange!
Jag maler på så mycket så jag väljer att även dela upp God Damn Rare på två kapitel, vi får se när del två kommer, där kollar vi till musiken.
Här rundar vi av med att tala lite om the Mighty Desert Rock Avangers. En av alla coola samlingar vi hamnat på. Inget speciellt med denna mer än att den har ett fräckt Marvel-inspirerat omslag och flera connect-punkter med oss. Givetvis att det var PLY som gav ut den och att vi hittade John i Nosedive. I övrigt så medverkade Boogieman som var Kungsbacka-baserade med gitarristen JJ Scat som har spelat med både mig och Tobbe men i olika band (Final Benson och Feel), trummisen Tobbe (inte samma Tobbe utan en med artistnamnet Tony Shuffle!) som lirar ett andra trumset på låten Ghost of Patroklos på the Soul of a Thousand Years (läs mer om detta senare) och två tunga hårdrocksnamn på bas och sång: Nikki Ol och Hellvis! Kan ni lägga vantarna på ett ex av deras skiva Tripple Six Blues så gör det, den svänger! Vi var också ute på en turné ihop med the Boogieboys.
En kort utsvävning här. Mannhai är jäkligt bra. Deras sångare hoppade av och inför turnén fick dom tag på Honcho-sångaren. Han dök upp och sjöng bra men var skum. Höll sig för sig själv och pratade mer med oss (TAM) än Mannhai. Vi kom jättebra överens med Mannhai också (roliga jäklar) så vi blev några slags medlare. Vi var inga bra medlare. Trond hade köpt en korv i Stockholm som låg framme i sin plastförpackning i gassande solljus under bilrutan många dagar i bussen och jäste utan att han rörde den. Efter någon vecka av gnäll och gnet så åt han upp den i Tyskland, blev magsjuk och klev av bussen och kom aldrig tillbaka. Twiligth zone. Mannhai hanterade som det som finska, tysta, knivbeväpnade bastubadare och ringde Pasi (sångaren från Amorphis) som behövde någon dag på sig att sluta upp. De körde två instrumentala gig som värsta Karma To Burn och sedan tog Pasi micken utan att det hördes att han var ny. Proffs.
Stoner name-drop delux!
Vad hade detta med God Damn Rare att göra då? Inte så mycket men flera av låtarna är alltså med sista sättningen av bandet med John vid mikrofonen. På sex av låtarna hör ni Johnnys ljuva stämma och Lasses på de andra.
"As I Wonder Where I've Been, Throught The Hole In Time I Race, A New Realety Begins"
-I Never Knew, the Awesome machine
#theawesomemachine #theawesomemachineband #TAM #rnr #rocknroll #hardrock #metal #stoner #doom #stonerrock #fuzz #fuzzrock #oziumrecords #andylarocque #losangeredrecordings #vinyl #centurymedia #kyuss #evil #blacksabbath #robertolaghi #ddrop #oralmajority #ellingtonrecords #peoplelikeyou #uglyornothing #undertheinfluence #soulofathousandyears #punk #finalbenson #johnhermansen #nosedive #mothermisery #roach #philanselmo #pantera #ryggolle #graveyard #jacobsamuel #jekyl&hyde #poodles #laguns #themightydesertrockavangers #chriscornell #soundgarden #feel #boogieman #backdraft #tripplesixblues #sunride #sparzanza #mustasch #duster69 #lowrider #mushroomriverband #kayser #spiritualbeggers #soilwork #honcho #mannhai #amorphis #karmatoburn #swedenrockmagazine #rollingstonemagazine #rocknrollmagazine #rockbladet #rocknytt #loudwire #doomdiscodopedeathandlove #goddamnrare #daredevilrecords #gais
Kommentarer
Skicka en kommentar