Kapitel sju

THE AWESOME MACHINE

KAPITEL SJU

...it's Ugly or nothing. Del två

2000

1. Never Said I Never Fail

2. How Am I To Know (Harmonica Jojje Pettersson)

3. El Bajo

4. Son Of A God

5. Cruise Control

6. Supernova

7. Looking For Sweet Opium

8. Out Of Fuel

9. Used To Be

10. No Share (Organ Anders Timmerås, Slide Guitar Andy La Rocque)



Gitarr Christian Smedström, Sång Lasse Olausson, Trummor Tobbe Bövik, Bas Anders Wenander

Producerad av the Awesome machine och Andy La Rocque i Los Angered Recordings


Utgiven av People Like You Records

Idag 26/8 återsläpper vi vår debutplatta på de flesta digitala plattformar. Värt att fira på en fredag! Crank it up and blow your speakers!

Om soundet på brottar EP'n var som ett nedtryckt blomkålsöra i en svettig brottarmatta så är ljudet på Ugly som en rak höger mot käkbenet samtidigt som en rejäl lavett landar på den oskyddade andra kinden som någon av religiösa skäl valt att vända till. Både pang och klatsch. 

Med det sagt så var det dags för det som kanske är det väsentliga, musiken. Plattan släpps alltså år 2000 och heter ...it's Ugly or Nothing. Jag är stolt över allt vi gjorde men jag älskar verkligen första och tredje skivorna (och det vi gjorde därefter med John på sång). Det dippar lite på platta två men det finns gott om guldkorn även där. Ni må tro att jag kommer att gödsla med superlativ även när vi kommer dit. Skit i det nu, nu är det dags för Ugly.

Vi börjar direkt att slänga ett rejält köttben åt pitbullen. En rökare som heter Never Said I Never Fail. En av mina favoriter bland många. 

Tobbe bankar in oss helt rakt och sedan kommer Christian och jag in unisont och kör fyra rundor innan Lasse börjar sjunga. Fyra rundor, en gitarr-räka, fyra rundor till sedan en kortbrygga/instrumental refräng med underbara harmonier mellan gura och bas. Snygga smådetaljer. Vers igen, fina melodier från Lasse medans Christan, Tobbe och jag spelar skiten ur våra instrument. In i refrängen och ut i solo. Christian goes Ace Frehley och undertiden lirar jag och Tobbe på som om det inte fanns någon morgondag. Kort, koncist sedan refräng tills garagedörren stänger.

Vi sticker under foten innan dörren hunnit stängas helt och öppnar den igen med svängmonstret How am I to Know. Koklocka. Jag älskar koklocka. Den här kossan rockar. Damn! Det är stenhårt men ändå melodiöst i både vers och refräng. Ingången till vers två startar med koklocke-kompet och ett litet mini-bas-lir men framförallt kommer Jojje Pettersson in och ställer skåpet med call and response munspel mot Lasses sång. Snyggt. Solopartiet är mer ett harmoniparti av det enklare slaget men det är magnifikt enkelt. Bas och gitarr vandrar åt varsitt håll, efter halva tiden kommer en tremolo-effekt på gitarren, så coolt. Sedan bränner vi ner skiten med refrängen igen.

Jojje är en multisysslare, orkar inte ens börja förklara allt han pysslat med men han är en ungdomskompis till Tobbe och mig och han dök i en tömd pool och bröt nacken. Det gick bra efter ett år i en Frankenstein-ställning med skruvar in i kraniet (det gläder mig att jag får skriva om kranium på ett naturligt sätt i en hårdrocksblogg så det var nytta med nackbrottet, tack Jörgen). Nu hittar ni honom på Youtube där han bland annat odlar basilika, har en massa kända reklamklipp i Cv:t osv osv osv osv osv. En mångsysslare som sagt. 

Ursäkta men är tvungen att nämna att han även ringde på en annons för en riddar-rustning som var till salu. En klassisk busringning från mina föräldrars sommarstuga. Går inte att återge men roligt var det. "Hur är passformen?", "Kan man springa snabbt i den?"... jag orkar inte!

Då var det dags för El Bajo. Bas intro med wah wah, sedan understöd av congas, nu när jag tänker på det så ägde ju faktiskt Lasse ett par. Här tror jag att det är Tobbe som spelar på Lasses congas men inte 100 säker. 

Låten är ännu en köttig historia med powerackord på basen, manglande trummor och elak gitarr med snygga slingor. Istället för soloparti kör vi tunga markeringar med rundgång och sedan refräng och outro. Tobbe är inte snäll mot cymbalerna. En livefavorit för både oss och publik. Tobbe sa vid en återträff vi hade nyss att det är det mest karaktäristiska basintro han hört och jag kan nog hålla med. Fett som fan. Det ligger en sprillans fräsch video ute att skåda på t.ex. Youtube för the mighty El Bajo.

Son of a God är i samma skola som How am I to Know. Den svänger på riktigt bra och är ganska mycket stoner. Snygga gitarr-släpningar i slutet av refräng nummer två och in i solot. Växlar först enkla räkor bas och gitarr sedan en liten slide figur och så avslutar vi med refränger där Lasses sång är riktigt desperat. Hade inte publiken börjat digga innan så startade de med denna. Monsterdiggare!

Fram till hit har det varit bulldozer men i lite olika tonarter och tempo. Öronen börjar bli trötta. För att låta lyssnaren palla resten av skivan lägger vi in Cruise Control för recharge. Även den en favorit på sitt sätt. Den är instrumental och atmosfärisk men snygg som tusan. Kul produktion. Snygga gitarrslingor och basfigurer. Fingertoppar som gör regn på koklockor. Vattenpipor som bubblar. Väldigt stolt över bas-spelet rakt igenom. Växlar mellan harmonier och enklaste möjliga.

Andra halvlek.

På vinylen blir det paus men på CD'n räddade Cruise C livet på resten av albumet för nu blir det åka av igen. Supernova. 
Christian startar låten, Tobbe kommer in på pukorna, jag kommer in unisont med gitarren med wah wah sedan drar vi igång. Det öser på, älskar när vi går in bryggan och Lasse och gitarren lirar ihop (mitt favoritparti i låten) för att gå in i refrängen. Många verkar ha denna som favorit och vi spelade in en video gjord av Roger Johansson på den. Ligger också den att beskåda på Youtube.

En kille (lik rapparen Petter) blir jagad av ett gäng bad boys i en bad ass jänkebil runt Långgatorna i Göteborg. Bad boysen är vi och vi gör strålande skådespelarinsatser. 

Vad hade han gjort egentligen? Eller var det bara en dröm? Kan det vara så att han inte är mentalt stabil? Runt 2.20 in i videon ser vi vår manager PJ spelande en mentalpatient. Damn hippie! Lysande! Mystiskt. Roligt var det i alla fall.

Nästa man för drabbning är ännu en av mina favoriter (jag vet, jag kan inte hjälpa mig själv): Looking for Sweet Opium. Aldrig riktigt fått klart för mig var titeln kom ifrån men visst, det går att skapa sin egen mening, det är väl inte svårare än att kärlek kan vara ett opium. 

Here we go doom. Älskar doom. Vi var förbannat tighta ihop jag, Tobbe och Christian. Lade nästan alltid grunderna ihop. Det är många som gör fortfarande men inte så vanligt som man tror. Blir ett helt annat sväng då. Vår musik var sväng och känslostyrt så det var viktigt. Vi kunde lita på varandra, vi visste när vi skulle trycka på lite grann och driva låten och vi visste när vi skulle släpa. Det är betydligt svårare än att spela till ett klick track. Vi går alltså in och ur takten högst medvetet i många av låtarna. Detta är ett av exemplen på det. Vi bänder och släpar, bänder och släpar. Vi är som tre siamesiska trillingar. Efter en och trettio går vi in i versen som trycker på mer. Lasse ligger och skriksjunger en relativt monoton sångmelodi som jag bara älskar. Refrängen är en svängig stonerhistoria. Jag och Christian ger varandra utrymme, vi bänder ihop, vi gör harmonier, den ena lämnar luft åt den andra, jag älskar det. Återigen inget vanligt solo utan mera ett instrumentalt parti som dödar de flesta solon, doom outro med ytterligare sackande trillingar tills det knappt är styrfart, over and out.

Spår åtta, Out of Fuel hamnar också ihop med svängiga gänget som lutar mycket åt stonerhållet. Fantastiskt gitarrsound startar ihop med ride cymbal. Feta markeringar med bas, trummor och någon kul rytm-grunka, man slår på den så låter den som en skallerorm. Lasse sjunger bra som vanligt, melodiöst men med edge. En melankolisk brygga och sen refräng. I vers två går jag upp en oktav med basen men på samma sträng, alltså långt upp på halsen, skönt sug i soundet där. Sist i låten svänger vi av banan med ett upprepande outro, damn good.

Dags att ducka för nästa örfil, Used to Be. Riffet är inte helt olikt Zakk Wyldes Black Label Societys öppningslåt Bored to Tears på debutalbumet Sonic Brew som gavs ut 2001. Vårt riff (år 2000) är lite snabbare. Tror jag att han snott/lånat det? Nje, knappast men man vet ju aldrig, det är inte heller lätt att inte göra riff som inte låter som någon annan. Jaja, det om det. Låten är en rocker med snyggt rytmiskt spel av Tobbe och ännu en bra text av Lasse. En höjdarlåt faktiskt. Kan vara så att man är lite mosad i öronen när den kommer för jag har glömt lite hur pass bra den ändå är.

Dags för första epic-låten av TAM; No Share. Vår generations komiker kanske kallar det för en mastodont-låt (se Määääätz hos brandmännen i Killing-gänget som gillar långa filmer).

Här har vi två gäster som höjer det ännu mera. Låten smeks igång av Christians rena och välljudande gitarr. Som sammet i örongångarna. Snart kommer första gästen in, en gammal vän och bandkompis från första bandet Calibur och senare Near Death Experience, Anders Timmerås. Hans hammondorgel-slinga smeker andra örat, så fint. Sedan kommer jag in och gör några rundor med ännu en sammetslen slinga, låter sliskigt men det är bara vackert. 

Inte nog med det, efter strax under två minuter lägger Andy La Rocque in en slideslinga som är i klass med Ritchie Blackmore på Temple of the King, blir gråtfärdig av lycka. Sedan bas-slingan igen. Är ofta entusiastisk som ni märkt men denna lilla melodi som Andy lägger ger mig gåshud varje gång.

Äntligen kommer något som låter lite mer. Tobbe slänger in ett ordentligt trumkomp men det passar som handen i handsken. Det varar bara några vändor för att sedan låta Lasse ta över, jag och Tobbe ringer ut. Sångmelodin är fantastisk. Vi rullar in i refräng med fullkomp för att sedan ta ner det igen. Jag sa ju det, en episk låt. Vers två kommer in med lugnt baskomp och trummor och in i refrängen igen. Därefter är det call and respons mellan Christian och Timmerås till evigheternas evighet. Vi bygger upp, vi lugnar ner, vi bygger upp igen. Någonstans på vägen lägger Lasse in en Didgeridoo, underbart. Låten klockar in på elva minuter. Ingen radiohit direkt. Chicken surprise!  

I used to be God but I quit

        -the Awesome machine





#theawesomemachine #theawesomemachineband #TAM #rnr #rocknroll #hardrock #metal #stoner #doom #stonerrock #fuzz #fuzzrock #oziumrecords #andylarocque #andersallhage #losangeredrecordings #vinyl #centurymedia #kyuss #evil #blacksabbath #robertolaghi #ddrop #oralmajority #ellingtonrecords #peoplelikeyou #uglyornothing #undertheinfluence #soulofathousandyears  #kingdiamond #death #individualthoughtpatterns #illwill #evilution #pj #jojjepettersson #anderstimmerås #ritchieblackmore #rainbow #templeoftheking #acefrehley #didgeridoo #ronniepetersson #F1 #lotus #calibur #zakkwylde #blacklabelsociety #boredtotears #neardeathexperience #shannonsdream #swedenrockmagazine #rollingstonemagazine #rocknrollmagazine #rockbladet #rocknytt #loudwire  #rogerjohansson #petter #doomdiscodopedeathandlove #goddamnrare #daredevilrecords #gais